Motioner 1 Andra kammaren, Nr 44. 3 Nr 44. Av herr Jonsson i Skutskär, om ändring av 7 § lagen om folkpensionering. 1935 och 1937 års riksdagars beslut i folkpensioneringsfrågan var av genomgripande betydelse för våra fattiga gamla här i landet. Det är väl näppeligen någon social reform i vårt land, som fört så mycket av välsignelse med sig, som just denna vår nya folkpensioneringslag. Inte minst den utökade ramen för de s. k. privilegierade inkomsterna, 1) gåva eller testamente, 2) förutvarande arbetsanställning och 3) försäkring som icke är i lag föreskriven, ha haft goda ekonomiska verkningar med sig bland tusenden av våra åldringar. Om alltså en del av de mest stötande konsekvenserna i den gamla pensionslagen i och med omnämnda års lagändringar undanröjdes, så kvarstår dock ännu en del punkter, när det gäller rätten att erhålla tilläggspension, som det vore önskvärt att få en ändring uti. Departementschefen anförde i sin motivering till folkpensioneringslagen (Kungl. Maj :ts proposition nr 217, 1935), att "Frågan om privilegierande av vissa inkomstslag med hänsyn till reglerna om inkomsts inverkan å tilläggspensionen bör ses i sammanhang med allmänna principerna angående rätt till tilläggspension. Av hänsyn till kostnaderna är det nödvändigt att knyta rätten till tilläggspensionen vid en ekonomisk behovsprövning." Med erkännandet av detta departementschefens resonemang skulle jag vilja inskränka mig till en enda punkt, nämligen den beträffande livränta enligt olycksfallslagen, som av någon oförklarlig anledning - genom förbehåll i lagtexten - ställdes utanför gränsdragningen för de privilegierande inkomstslagen. Här torde dock rättvisan böra bjuda, att även livräntetagare, åtminstone de som fyllt 67 år och ha livräntebelopp på några 100-tal kronor, fått tillgodoräkna sig 300 kronor som privilegierad inkomst. Särskilt som detta inte skulle ha kommit i strid mot de allmänna principerna angående rätt till tillläggspension och ej heller knäsatt myndigheternas rätt av ekonomisk behovsprövning. Som skäl för att arbetsgivarpension måtte få räknas som privilegierad inkomst var bl. a., att det ansågs stötande, att sådana pensioner till 6/10 indirekt skulle beslagtagas av staten. Liknande, om inte större, skäl tala för att även livräntor - uppburna enligt olycksfallslagen - åtminstone efter det livräntetagaren uppnått 67 års ålder, borde få tillgodoräkna sig 300 kronor som privilegierad inkomst. Bättvisan i detta framstår inte minst uppenbar, när man vet, att arbetsgivarna icke giva arbetare, vilka uppbära livräntor motsvarande eller överstigande gällande arbetsgivarpension, denna
