Motioner i Andra kammaren, Nr 66. 3 "Utgår man från förhållandena under taxeringsåret 1939, finner man att genomsnittstalet för hela landsbygden utgjorde ungefär 6 vägskattekronor per invånare. Detta kan lämpligen sättas som normaltal för skatteunderlaget. Graderingen efter skattekraften kan då ske så, att, om bidragsprocenten för bidrag nr 2 inom normaldistriktet fastställes till exempelvis 80 procent och detta distrikt sålunda självt måste bära 20 procent av de beräknade återstående kostnaderna, det distrikt, som hade hälften så stort underlag, eller 3 vägskattekronor per invånare, finge erlägga hälften så mycket, eller 10 procent, i vilket fall statsbidrag utginge med 90 procent, medan ett distrikt, som hade dubbelt så stort underlag, eller 12 vägskattekronor per invånare, finge bära 40 (2 X 20) procent och i statsbidrag sålunda erhölle endast 60 procent. Vill man aritmetiskt beräkna statsbidragsprocenten för ett visst distrikt, kan detta ske enligt följande generella formel: P -1oo S-(100-p)-s, 1" "-T-* l denna formel betecknar s och p resp. antalet skattekronor per invånare och bidragsprocenten för nor1nalidstriktet samt sl och pl motsvarande tal för det distrikt beräkningen avser. Av formeln framgår, att bidrag nr 2 skulle upphöra vid ett skatteunderlag av 100 s 100-p Såväl bidrag nr 1 som bidrag nr 2 skulle sålunda utgå i förhållande till beräknade och ej till verkliga kostnader. Om därför ett distrikts verkliga kostnader blevo större än de beräknade, finge distriktet ensamt bära merkostnadema. Det kan dock tänkas, att en revidering av de gjorda bidragsberäkningarna i vissa fall kunde vara motiverad, exempelvis då vinterväghållningen på grund av ovanligt riklig snötillgång åsamkar högre kostnader än normalt e. d. För dylika oförutsedda kostnader kunde ett belopp avsättas, innan de tillgängliga medlen fördelades" Med anslutning till detta förslag har även ifrågasätts att på ett enklare sätt nå ungefär samma resultat. I stället för att fördela statsbidragen på grundvalen av enåberäkning av de faktorer utav förut berört slag, som kunna påverka kostnaderna, kan man eventuellt även utgå från det genomsnittliga skattetrycket och söka åstadkomma en fördelning av statsbidragen, ägnad att bereda den avsedda utjämningen och lättnaden. Det senare systemet synes emellertid förutsätta en skärpt kontroll från statens sida av distriktens verksamhet, som torde böra undvikas. De av Svenska Vägstyrelsernas Förbund framförda synpunkterna synas värda beaktande. På denna linje eller på annat sätt, som en förutsättningslös utredning kan giva vid handen, bör en skatteutjämning kunna genomföras utan att därför den ur olika synpunkter svårbedömligare frågan om en omorganisation av hela vägväsendet upprullas. Givet är att härvid det bibehållna nuva
