2 Motioner 6 Andra kammaren, Nr 66. Under sådana förhållanden äro förutsättningarna för en mera omfattande reform av vägväsendet i dess helhet otvivelaktigt förenade med vissa svårigheter. De anförda omständigheterna synas emellertid icke vara sådana, att därav skulle motiveras ett undanskjutande av kravet på en rimlig vägskatteutjämning. Tvärtom förefaller det välmotiverat att detta problem upptages till omprövning och snar lösning, och det i hela sin omfattning. Vad som därvid bör kunna ifrågakomma är en verkligt effektiv reform, så smidigt utformad, att den kan genomföras snart och utan onödigt upprullande av andra med skatteutjämningssträvandena icke direkt sammanhängande frågor. Ju mera man kan isolera och friställa huvudproblemet, desto lättare torde det vara att genomföra en lösning med undvikande av icke direkt vidkommande komplikationer. Det centrala måste vara att bringa verksam lättnad åt dem, som nu orättvist tryckas av en för hög vägskatt. Ojämnheterna i vägskattehänseende kunna vara föranledda av olika omständigheter. Med all rätt har man i fråga härom pekat på. de förutsättningar, olika i snart sagt varje distrikt, som naturen själv skapat. Även rent geografiskgeologiska och klimatologiska faktorer kunna medverka avsevärt till att kostnaderna för tillgodoseende av Vägarnas behov av underhåll och skötsel ställa sig olika. Vägnätets omfattning och den större eller mindre trafiken på olika vägar är även av betydelse. Den större eller mindre skicklighet, omtanke och framsynthet, varmed ett vägdistrikt skötes, lär givetvis alltid komma att inverka på. dess ekonomi och uttaxeringsbehov. Det är emellertid icke rättvist, att vägskattebetalarna skola få sitta emellan och vara i ett ogynnsamt läge för att rent objektiva förutsättningar inom ett distrikt äro ägnade att verka fördyrande. Tvärtom synes man vid fördelningen av det statliga bidraget vägdistrikten emellan böra taga hänsyn till dessa omständigheter och genom en därefter anpassad avvägning av bidragsbeloppen söka åstadkomma en i möjligaste mån rättvis utjämning. Olikheterna i fråga om vägskatten röna givetvis påverkan av huru skatteunderlageti de olika distrikten kan vara beskaflfat. Tättbebyggda och rikare orter ha helt naturligt lättare än fattigare bygder med kanske stora avstånd mellan bebyggelserna att komma ut med vägskatten. De behöva på gnmd av den större tillgången på skattekronor icke sätta bevillningen per skattekrona så högt. Det ligger i en skatteutjämnings natur, sådan som den här avsedda, att eftersträva en överflyttning av bördorna från de fattigare distrikten till de mera bärkraftiga. Rimliga skäl tala sålunda för att även skatteunderlagets styrka beaktas vid fördelningen av de statliga bidragen. Ett system i enlighet med ovan berörda tankegång har närmare utvecklats i den framställning, som av Svenska Vägstyrelsernas Förbund enligt beslut av dess förbundsstämma den 19 juli 1941 framförts till regeringen (se Meddelande nr 52 till Medlemmar i Svenska Vägstyrelsernas Förbund). Däri säges sålunda (sid. 7-8):
