Motioner i Andra kamma/ren, N r 71. 5 villkoren för åtnjutande av avlönad semester eller semesterersättning-. Orsaken härtill ligger i det förhållandet, att det överväldigande flertalet skogsarbetare icke utföra arbete åt en och samma arbetsgivare så lång tid som sex månader under ett år. Den längsta sammanhängande arbetstiden innehas under vintersäsongen, då i regel ombyte av arbetsgivare ej så ofta förekommer. Under annan tid av året, i den mån arbete kan erhållas, blir det för arbetstagaren att söka skaffa sig arbete hos annan eller andra arbetsgivare än den hos vilken anställning innehafts under vintern. Tillsammans uppgår måhända den hos olika arbetsgivare utförda arbetstiden till sex månader och kanske till och med överstigande denna under nuvarande goda sysselsättningsförhållanden, men detta räcker ju icke för kvalificering enligt gällande bestämmelser. Vid sådant förhållande måste det vara av behovet synnerligen starkt påkallat, att semesterlagen omarbetas och ges en sådan utformning, att även skogsarbetare och med dem eventuellt likställda arbetare erhålla möjlighet tillgodogöra sig i görligaste omfattning den förmån, som genom denna lags tillkomst redan nu tillförsäkras andra arbetargrupper i bättre ekonomiska förhållanden än skogsarbetarna. Med avseende å de åtgärder som böra vidtagas i syfte att tillgodose det ändamål varom här är fråga erbjuda sig olika möjligheter. -Såsom i det föregående anförts, skulle en förkortning av kvalifikationstidens längd medföra en avsevärd förbättring. För att emellertid åstadkomma ännu större effektivitet, sedd ur skogsarbetarnas och andra säsongarbetares synpunkt, borde kvalifikationstidens längd begränsas till tre månader. Men även vid en kvalifikationslindring av antydd beskaffenhet torde det komma att föreligga svårigheter för åtskilliga skogsarbetare att kumia tillgodogöra sig avlönad semester av den arbetsgivare hos vilken arbete utförts under kvalifikationstiden. Det förekommer nämligen icke så sällan att skogsarbetaren, som under en arbetssäsong varit anställd hos viss arbetsgivare, under nästa säsong på grund av omständigheter varöver han icke kan råda nödgas ta anställning hos amian arbetgivare. Vid sådant förhållande kan det ju icke bli fråga om avlönad semester, men väl semesterersättning. En annan utväg till lösande av skogsarbetarnas och andra säsongarbetares semesterfråga och vilken sannolikt skulle äga förutsättningar att ge ännu effektivare resultat synes ligga uti införandet i lagen av vissa undantagsbestänunelser för dessa arbetstagare. En anordning av detta slag skulle stipulera skyldighet för arbetsgivare att utge semesterersättning till sådan arbetstagare, som innehaft anställning under exempelvis minst en månad. Härigenom skulle åstadkommas likställighet icke blott mellan olika grupper av arbetare utan jämväl likställighet och skipande av rättvisa mellan olika arbetsgivare. Såsom förhållandet nu är, nödgas vissa arbetsgivare finna sig i bestridande av kostnadel för antingen avlönad semester eller semesterersättning, medan andra återigen helt och hållet undkomma ekonomiska återverkningar av semesterlagen. Visserligen kan man anmärka, att utgivandet av semesterersättning regelbundet på detta
