6 Motioner i Andra kammaren, N r 71. vis i realiteten utgör en löncförbättring och att detta ingalunda var syftet med semestcrlagens tillkomst. Rent- formellt kan ju detta äga sin giltighet, men emot detta kan anföras att semesterlagen, sådan den nu är beskaffad, icke lägger hinder i vägen för semestercrsättnings utgående till den som kvalificerat sig men sedermera icke är i den ställningen att semester kan tillgodogöras hos arbetsgivaren. Vad som här åsyftas är att få tillrättalagt ett på detta område förefintligt missförhållande, bestående främst däri, att semesterlagen icke åstadkommer den inbördes rättvisa och likställighet, som bör vara kännetecknande för all lagstiftning av social karaktär. - Beträffande de förmenta svårigheter som skulle vara tillfinnandes däri, att det många gånger vore svårt att avgöra huruvida den ena eller den andra av de inom skogsarbetet sysselsatta rättvisligen borde hänföras till någon av kategorierna arbetsgivare eller arbetstagare, så kunna icke enligt undertecknades mening dylika skäl utgöra hinder för genomförande av de ändringar i semesterlagen, som äro nödvändiga för åstadkommandet av större rättvisa än nu. Visserligen kan det förekomma gränsfall där tvivel kan förefinnas om vad som är det rätta i det särskilda fallet, men i vad det gäller det överväldigande flertalet av de i skogsarbetet eller övrigt säsongarbete sysselsatta, så kan knappast några svårigheter finnas för ett riktigt bedömande. Varken huggare eller körare, vilka arbeta på ackord och utgöra flertalet av dem som sysselsättas i skogarna, kunna betecknas som arbetsgivare. För åtskilliga år sedan innehade väl körare en viss arbetsgivarställning, alldenstund det dä var vanligt att dessa åtogo sig inte endast körningen utan också allt ansvar som följde med bortsättning av huggningen till mellan körare och huggare överenskommet pris. Numera har detta tidigare tillämpade system försvunnit i största utsträckning. Både körare och huggare uppgöra nu var för sig med de verkliga arbetsgivarna. om arbetspriset. I allmänhet torde det väl få anses riktigt, att den som anställer och avlönar arbetare och i egenskap av företagare utnyttjar arbetskraft med tanke på ekonomisk vinning av samma, måste anses vara arbetsgivare. Det finnes ingen anledning att betrakta den som egen företagare, vilken âtager sig ett skogsarbete på ackord, i all synerhet då på ackordet icke kan förtjänas mer än till nödtorftig försörjning. Det bör för övrigt påpekas, att ackord med prislistor tillämpas allmänt inom olika industrier, utan att någon därmed anses vara egen företagare. Det synes icke vara möjligt att nu omedelbart päyrka ändringar i lagtexten. Ändamålsenligast torde vara att en utredning sker och att därvid icke blott övervägas till genomförande de i det föregående omnämnda åtgärderna, utan även eventuellt andra som på ett tillfredsställande sätt kunna leda till det åsyftade ändamålet. Angeläget är dock att utredningen bedrives skyndsamt och att förslag förelägges riksdagen utan onödig tidsutdräkt. Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes vördsamt,
