2 .lloiioncr z Amare ltmwmwren, N r 7.9. hänsyn till den mening, som kyrkomötets majoritet framfört, beslöt riksdagen för sin del godkänna den av kyrkomötet beslutade negativa formuleringen av ifrågavarande moment och gav för sin del detta moment följande lydelse: Ej må vid begratming kyrka -upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro. I övrigt; biföll riksdagen Kungl. I\i-aj : ts proposition. Den nya lagen trädde i kraft den 5 nov. 1926. Jag, som med särskilt iiitresse deltog i tillkomsten av denna lag, var givetvis anhängare av den formulering, som Kungl. Maj ;t givit lagen, men hoppades att den dag skulle komma, då kyrkomötet och svenska kyrkans övriga förespråkare skulle bliva övertygade om att några vådor ic-ke skulle uppstå, om en större välvilja visades de medborgargrupper, som särskilt intresserade sig för tillkomsten av denna lag. Under de 15 år, som gått sedan begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning infördes, har tillräcklig erfarenhet vimnits rörande lagens verkningar. Denna erfarenhet har tillfullo bekräftat gagnet av denna lag. Den rättighet, som gavs de frikyrkliga samfunden på detta område, har förvisso i sin mån bidragit till den avspänning i förhållandet mellan den officiella kyrkan och dessa, samfund, som man till allas glädje kunnat konstatera under senare år. Det har oek visat sig, att de farhågor, som man från kyrkligt håll visade beträffande följderna av jordfiistningstvångets upphävande, voro oberättigade eller högst överdrivna. Somliga hyste farhågor för att s. k. borgerliga begravningar utan några religiösa fomer skulle bli talrika, men antalet sådana begravningar har varit litet. De fiesta icke statskyrkliga begravningar ha varit av frikyrklig karaktär, och den högtidlighet och det allvar, som präglat dessa, torde ej alls stå. tillbaka för de kyrkliga jordfästningarna.. Så långt jag kunnat iakttaga har aldrig nägra klagomål framkommit mot frikyrkliga begravningar vad angår värdigheten vid deras utförande. Visserligen har icke så sällan förekommit konflikter mellan kyrkliga myndigheter och personer, som velat ha frikyrklig jordfästning efter sina. anhöriga, men dessa ha oftast berott på vederbörande pastors bristande förmåga eller vilja att efterkomma gällande föreskrifter. I ett par fall har anmälan måst göras till riksdagens justitieombudsman, som funnit den kyrkliga funktionärens handlingssätt oriktigt. I de flesta fall ha svårigheter vållats av vederbörande pastors vägran att gndkänna formerna för anmälan om begravning utan jordfästning i. svenska kyrkans ordning, om vilka former lagen ingen bestämmelse har. Men i ett avseende har lagens verkningar givit ganska påtagliga. bevis för att den form, som lagen fick genom kyrkomötets inflytande, icke var lyeklig. Det giiller förbudet mot kyrkas upplåtande. Både riksdagen och kyrkomötet förutsatte, att kyrka under vissa villkor skulle kunna upplåtas för begravning i annan ordning än statskyrkans, fastän kyrkomötet ville genom den negativa formuleringen av lagens bestämmelse starkt markera kyrkoherdes rätt att vägra kyrkas upplåtande, därest han kunde befara. att
