2 Motioner i Andra kammaren, Nr 104. börja förberedas redan vid handlingarnas tillblivelse och arkivläggning såsom del av genomtänkta arkiveringsplaner. Så skedde tyvärr icke med t. ex. kristidsstyrelsernas handlingar från förra världskriget. Deomkring 5,000 hyllmeter arkivalier, som dessa kristidsstyrelsers väsentligen ogallrade arkiv omfatta, ha också kostat statsverket enligt uträkning icke mindre än omkring 30,000 kronor i förvaring, endast för lokalhyror, hylluppsättningar och-flytt- ningar. En förtänksam arkivering med hänsyn till gallringsbara handlingar betyder på något längre sikt en högst ansenlig besparing. För närvarande arbetar en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, benämnd 1940 års arkivsakkunniga, med just gallringsfrågorna för statens verk, men uppenbart är, att dessa frågor komma att ställa stora krav på riksarkivet, då det blir dess uppgift att övervaka tillämpningen av den mängd gallringsplaner, som äro att vänta som ett resultat av sakkunnigas verksamhet. Det kan väl tänkas, att dessa frågors handläggning tarvar ytterligare en utökning av riksarkivets andra byrås arbetskrafter. Inom ramen avnuvarande personalbestånd har byrån kunnat förses blott med en numerä.rt blygsam uppsättning på högst tre personer. Det bör emellertid i sammanhanget uppmärksammas, att riksarkivet tar del också i arkivsakkunnigas arbete, icke blott genom sin chef, riksarkivarien, såsom ledamot av kommittén, utan även därigenom, att en av arkivets tjänstemän ställts till förfogande som sekreterare. Då nu, om propositionen anta-ges, i höst ett amanuensarvode på. riksarkivets stat indrages och därmed en arbetskraft förloras, anser sig riksarkivet säkerligen i följd härav tvunget att av de arkivsakkunniga begära sin tjänsteman åter eller hos dem hemställa om att låta avlöna sin sekreterare av kommittéanslaget för att så möjliggöra anställning av ersättare. Den föreslagna indragningen av en amanuens blir i så. fall en illusorisk besparing. Dessvärre är att befara, att snart nog, så som utvecklingen nu tecknar sig, ersättare vid behov icke står att få. Ännu äger riksarkivet, enligt uppgift, aspiranter av god förmåga, som önska komma in på arkivbanan och därför hava lagt sin utbildning särskilt med hänsyn härtill. Försämras riksarkivets anställningsmöjligheter, måste detta helt naturligt medföra, att välkvalificerad ungdom drar sig för en bana, som fordrar så mycket och materiellt ger så litet. Den bekymmersamma rekryteringsfrågan förtjänar därför särskilt beaktande. Riksarkivet har, i insikt om vad det skulle betyda för rikets arkivväsende, icke ansett tidsläget ännu motivera, att dess anslagsstat beskäres så som föreslagits, utan menat det vara nog om verket, trots det på grund av kristiden och andra omständigheter ökade arbetet, fått avstå från en eljest nödvändig expansion och söka så gott sig göra låter bemästra situationen med de om än otillräckliga resurser det äger. Vi finna denna riksarkivets ståndpunkt väl grundad. Vi anse det alltså tillbörligt, att vid besparingsaktionen hänsyn tages till att riksarkivet är ett verk, som redan nu har svårighet att fylla sina funktioner, och att staten därför i görligaste mån bör undvika att reducera dess arbetskrafter samtidigt som den i ett mycket viktigt avseende nödgas utöka dess verksamhet.
