Motioner i Andra kammaren, Nr 106. 7 de varor som en typisk medelklassfamilj har råd att köpa. En familj som tillhor de 8O-procenten med inkomster under 3,000 kronor får nöja sig med enklare kvaliteter av alla varor, vilkas priser i många fall stigit kraftigare än priserna på varor av högre kvalitet. 3) Särskilt märkbart är detta ifråga om livsmedel. Redan ur socialstyrelsens statistik över livsmedelspriserna kan anföras att exempelvis i Stockholm priset på "nötkött, färskt: soppkött" från juni 1939 till december 1941 stigit med 76.7 procent, medan priset på den högre kvaliteten "nötkött: färskt: stek" under samma period stigit med "endast" 42.5 procent. Ett likartat exempel erbjuder prisutvecklingen för hårt bröd. Medan priset på >rågbröd: hårt, grovt spisbröd" under den anförda perioden stigit med 23.9 procent har priset på den högre kvaliteten "rågbrödz hårt, knäckebröd" stigit med "endast" 16.1 procent. En jämförelse mellan utvecklingen av priserna på salt sill, vilka stigit med 138.9 procent, och på dyrbarare fisksorter ger samma resultat. Den verkliga ökningen av levnadskostnaderna för familjer med lägre inkomst eller flera barn än "genomsnittsfamiljen"> återges i dylika fall ej i levnadskostnadsindex. 4) En undersökning som företagits i Stockholm av det s. k. Gallupinstitutet visar att ransonerna av bröd, smör, kött etc. räckte sämst till i arbetarfamiljerna, medan däremot en avsevärt ringare del av de tillfrågade medelklass- och överklasshushållen klagade över tilldelningens knapphet. Detta resultat beror givetvis på kroppsarbetarnas hårdare arbete, som nödvändiggör större tillförsel av olika näringsämnen, specifika konsumtionevanor, behovet av matsäck o. s. v. Det är emellertid självklart att husmödrarna i dessa arbetarhem i stället för de kvantiteter avransonerade varor, som de nu ej längre kan inköpa, måste tillhandla sig icke-ransonerade varor av olika slag för att tillfredsställa familjemedlemmarnas näringsbehov. Priserna på dessa icke-ransonerade varor har i allmänhet stigit mera än de ransonerade. Vid de s. k. utrensningar ur levnadskostnadsindex av varor som ej finns att köpa eller är ransonerade, vilka socialstyrelsen vid olika tillfällen företagit, tas ingen hänsyn till att husmödrarna måste köpa sådana dyrare ersättningsvaror. Levnadskostnadsindex återger alltså ej den verkliga fördyringen av levnadskostnaderna för en arbetarfamilj. Levnadskostnadsindex ger fór lågt utslag. Av ovanstående undersökning av de avvikelser från "normalbudgetens" viktsystem, vilka betingas av en lägre inkomst än socialstyrelsens "normal- familj" förfogar över, framgår det att avvikelserna 1 samtliga dessaufall går i den riktningen att den verkliga stegringen av levnadskostnaderna ar kraftigare än vad levnadskostnadsindex genom sin konstruktion utvisar. Anknytningen av indextilläggen till ett levnadskostnadsindex med nuvarande beräkningssätt förefaller därför olämplig. För att ett levnadskostnadsindex skall lämpa sig att fungera som löneregulator bör det givetvis 1 stallet just
