4 Motioner i Andra kammaren, Nr 125. vitt man nu kan se, kommer detta att - som förhållandena nu utvecklat sig - taga en mycket betydande tid. I)ct är icke minst med hänsyn härtill, som man på endel håll i landet börjat planera en utökning av läkarekrafterna, främst inom de vidsträckta provinsialläkaredistrikten, efter en annan linje än genom ökandet av provinsialläkarnas antal. Man har nämligen på en eller annan plats planerat tillsättandet av en särskild sjukstuguläkare (ej provinsialläkare) som föreståndare för sjukstuga, där sådan existerar. Detta har motiverats bl. a. därmed, att man på detta sätt skulle kunna erhålla två kvalificerade läkarekrafter inom resp. distrikt. Dessutom skulle på detta sätt provinsialläkaren, sedan han frigjorts från arbetet vid sjukstugan, kunna ägna mera tid åt sin egentliga uppgift som provinsialläkare och bättre fullgöra de uppgifter, vilka i denna egenskap direkt påvila honom inom hälso- och sjukvårdens område. Visserligen skulle möjligen den nuvarande provinsialläkarens inkomster härigenom något minskas. Men trots detta skulle antagligen både provinsialläkaren och sjukstuguläkaren var för sig erhålla en rimliglinkomst. Inom ett av de stora vidsträckta norrlandslänen - Norrbottens - är denna fråga just nu aktuell på det sättet, att man till diskussion upptagit frågan om åstadkommande av en utökning av antalet kvalificerade läkare inom de stora vidsträckta provinsialläkaredistrikten- Som en av utvägarna att uppnå detta har man tänkt sig tillsättande på sätt här ovan antytts i vissa distrikt av en särskild sjukstuguläkare, till vilken befattning därefter provinsialläkaren på platsen icke skulle utses. Särskilt inom Arvidsjaurs mycket vidsträckta distrikt planeras för närvarande en åtgärd av detta slag. Men här möter en svårighet, som helst bör bortelimineras och vilken givit anledning till denna motion. En läkare av detta slag, tillsatt vid en sjukstuga, torde icke med bestämdhet kunna påräkna att erhålla rätt till tjänsteoch pensionsårsberäkning för de år han uppehåller en dylik befattning. Endast i vissa fall, då befattningen kan förenas med befattning som exempelvis municipalläkare, lär i allmänhet en sådan förmånsrätt kunna erhållas. Det är helt naturligt, att frånvaron av en sådan rätt kan komma att försvåra tillsättandet av läkarebefattningar av detta slag vid sjukstugorna. Detta skulle då komma att motverka den synnerligen behövliga och önskliga utökningen av de kompetenta läkarekrafterna inom de stora provinsialläkaredistrikten. Här invändes möjligen, att denna utökning kan på ett för landstingen billigare sätt ske därigenom, att antalet ordinarie provinsialläkare utökas, i vilket fall kostnaderna härför i allmänhet falla på staten och ej på landstingen. Då emellertid - som förut framhållits - en sådan utökning, efter allt att döma, kommer att låta vänta på sig, vore det rimligt, att staten under mellantiden icke motverkade tillkomsten av kvalificerade läkarekrafter främst i de stora och vidsträckta provinsialläkaredistrikten genom tillämpande av en praxis med avseende på rätten till tjänste- och
