Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
23
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

att fullfölja brottet endast på den grund att tillstötande omständigheter gjort brottet mindre lockande men att tillbakaträdande icke friar från straff då det sker på den grund att gärningsmannen blivit upptäckt eller funnit det omöjligt att fullfölja brottet. Det är vidare att märka, att den föreslagna allmänna bestämmelsen om försök, inbegripet regeln om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande, icke är tillämplig i sådana fall, då försök ingår i beskrivningen på det fullbordade brottet, t. ex. i 8 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Den föreslagna allmänna regeln angiver icke, vid vilka brott försök skall straffas; straffbara skola blott försök till sådana brott vara, vid vilka fogats uttrycklig bestämmelse att försök skall straffas. Beträffande förmögenhetsbrotten föreslås i propositionen införande av straff för försök vid huvudbrotten stöld, bedrägeri, förskingring m. fl., och detta även vid de lindrigaste graderna av brotten, snatteri och liknande brottsfall. Till stöd härför har åberopats svårigheten att avgöra till vilken grad det fullbordade brottet skulle blivit att hänföra. En viktigare synpunkt är enligt utskottets mening, att brottslingens samhällsfarlighet vid de brott, där försök föreslås straffbelagt, i allmänhet torde vara densamma vare sig brottet kommer till fullbordan eller ej, varför exempelvis beträffande ungdomliga brottslingar förebyggande eller uppfostrande åtgärder kunna vara lika mycket på sin plats vid ett försök till snatteri o. dyl. som vid ett fullbordat brott. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del. De betänkligheter som kunna anföras mot denna utvidgning av det straffbara området torde, såsom utskottet i det följande närmare utvecklar, kunna undanröjas genom införande av vidgad möjlighet till åtalseftergift. I fråga om förmögenhetsbrotten föreslår utskottet straffbeläggande av försök vid ytterligare ett brott, nämligen ocker. Även om det med hänsyn till bevissvårigheterna kan vara tveksamt huruvida försöksstraff beträffande detta brott får större praktisk betydelse, synes dock brottets grovhet böra föranleda att detsamma medtages bland försöksbrotten.

Beträffande andra brott än förmögenhetsbrott föreslås i propositionen införande av straff för försök endast vid vissa särskilt grova brott. Visserligen kunna skäl anföras för att införa straff för försök vid ytterligare brott på dessa områden, t. ex. flera sedlighetsbrott än som upptagits i propositionen, men utskottet har icke ansett sig böra taga ställning till frågan härom. Det ankommer nämligen på straffrättskommittén att vid den fortsatta revisionen av strafflagens speciella del taga nämnda fråga under närmare omprövning. Beträffande 14 kap. 19 § strafflagen föreslår utskottet den redaktionella jämkningen, att den nya bestämmelsen om straff för försök, vilken i propositionen upptagits som en sista punkt i första stycket, utbrytes därur och i likhet med andra bestämmelser i kapitlet som behandla försök får bilda ett självständigt stycke.

I samband med förmögenhetsbrotten regleras i propositionen den allmänna frågan om återfall. Bestämmelser om skärpt straff för återfall finnas för närvarande endast för tjuvnadsbrotten, vid vilka enligt strängt formella regler ådömes ett för varje ny resa skärpt straff. Det är enligt utskottets mening en fördel, att dessa bestämmelser enligt propositionen ersättas med en allmän regel i 4 kap. 14 § strafflagen, enligt vilken alla kategorier