förelåg icke ett s. k. tjänligt försök. 'Fara förelåg icke att handlingen skulle leda till brottets fullbordan.' Voro omständigheterna sådana, att brottet visserligen var omöjligt att utföra så som han tänkt sig, men att detta endast berodde på tillfälliga omständigheter, då skall han däremot straffas för försök. Om återigen den tilltalade avstått från sitt påbörjade brott, därför att en god vän tillsagt honom att avhålla sig från brottet, enär han ovillkorligen torde bli fast, då anses 'frivilligt tillbakaträdande' föreligga och då skall han icke straffas. – Allt detta kan synas en smula spetsfundigt, men är naturligtvis ur teoretisk synpunkt mycket enkelt och klart! Men hur skall menige man känna sig till mods inför denna nya rättvisa? Hädanefter bli ju försöksbrotten en relativt vanlig företeelse, hädanefter skall det gälla för våra domstolar att avgöra om det föreligger försök till stöld, försök till snatteri, försök till avledande av elektrisk ström, försök till bedrägeri, försök till förskingring och 'undandräkt', försök till förfalskning, försök till flyttande av gränsmärken, försök till anstiftan av mened, försök till dråp, försök till grov misshandel, försök till diverse frihetsbrott såsom försök till enlevering m. m. Och detta är ju blott en del av vad som föreslås i första anloppet. I sinom tid skall på den nu grundlagda basen ytterligare nya försöksbrott konstrueras, alltefter som straffrättskommittén framlägger färdiga förslag till nya kapitel i strafflagen.
Lagutskottet har i detta sammanhang anfört: 'Utskottet finner det vara en fördel, att till ledning för domstolarna allmänna regler givas i detta ämne, som hittills reglerats på ett ofullständigt och växlande sätt i bestämmelser vid de särskilda brotten. Givetvis kan även efter de föreslagna allmänna reglernas införande det i särskilda fall vara svårt att avgöra, huruvida straffbart försök föreligger eller ej; detta beror dock i stor utsträckning på sakens egen natur och torde knappast kunna avhjälpas genom mera detaljerade lagregler. Understrykas må, att straffrihet till följd av tillbakaträdande kan föreligga även i fall då gärningsmannen avstått från att fullfölja brottet endast på den grund att tillstötande omständigheter gjort brottet mindre lockande, men att tillbakaträdande icke friar från straff då det sker på den grund att gärningsmannen blivit upptäckt eller funnit det omöjligt att fullfölja brottet.'
Det är så sant som utskottet anfört, att det även efter de föreslagna reglernas införande i de särskilda fallen kan vara svårt att avgöra, huruvida straffbart försök föreligger eller ej. Utskottet betonar, att detta inte beror på den föreslagna lagtexten, utan 'i stor utsträckning på sakens egen natur'. Javisst, men just därför att de s. k. försöksbrotten äro av denna besvärliga natur, som alltså måste föranleda osäkerhet i de rättsliga avgörandena, har vår lag hittills – icke minst i rättssäkerhetens intresse som regel avstått från att kriminalisera försökshandlingarna.
Jag har den uppfattningen att man med det principiella och nästan generella anammandet av straff för försök till brott slagit in på en olycklig väg. Jag tror att rättskipningen på detta sätt lätt går utöver sina naturliga gränser. Det har sagts, att det gamla motståndet mot försöksbrottens införande i vårt land i varje fall inom arbetarklassen skulle väsentligen ha grundat sig på
