Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1942 kl. 10 f. m.
Utlåtande av anledning av väckt motion om ändring av
8 § 2 mom. lagen angående jordfästning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 79,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Mosesson hemställt, "att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av
mom. 2 i § 8 av lagen om jordfästning, att detta moment kommer att lyda:
Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning, och må vid sådan begravning
kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro."
I 8 § 2 mom. lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning är stadgat
följande:
Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning; men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro."
Lagrummet erhöll sin gällande lydelse genom en lagändring den 5 november 1926, som avsåg upphävande av det kyrkliga jordfästningstvänget för svenska kyrkans medlemmar. Vid lagändringens genomförande var frågan huruvida kyrka skulle upplåtas vid s. k. borgerlig begravning föremål för delade meningar.
Kungl. Maj:t förelade först 1925 års riksdag ett lagförslag angående jordfästningstvångets upphävande, vilket beträffande frågan om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning icke innehöll någon särskild bestämmelse. I propositionen framhöll chefen för justitiedepartementet, att han i likhet med religionsfrihetskommittén, vars betänkande låg till grund för Kungl. Maj:ts förslag, ansett frågan om kyrkas upplåtande i anslutning till begravning böra avgöras efter prövning i de särskilda fallen på samma sätt som eljest skedde vid kyrkas upplåtande, eller med andra ord att avgörandet därutinnan skulle tillkomma vederbörande pastor. I yttranden, som avgivits över de sakkunnigas betänkande, hade gjorts åtskilliga erinringar mot den däri uttalade ståndpunkten beträffande nyssnämnda fråga, men departementsohefen hade icke funnit anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del.
Vid ärendets behandling i riksdagen berördes frågan i flera motioner.
I likalydande motioner (l: 77 av herr Bergqvist och li: 236 av herr Pehrsson
i Göteborg m. fl.) gjordes sålunda gällande, att i lagen borde införas stadgande
