4 Första 1<:glzt-"-koikls zilløirniczrk .\r 38. Vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara kunna vidare, förutom det egentliga straffet, ådömas vissa särskilda påföljder. Enligt 2 § kungörelsen den 20 december 194-o (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m., sådant nämnda författningsrum lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941, nr 671,-skall nämligen domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, tillika förplikta vederbörande att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits. Vidare må domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara de ytterligare förråd av varan förverkade, som den tilltalade äger eller innehar. I en den 24- november 1941 till folkhushållningsdepartementet inkommen, av författningsutkast åtföljd skrivelse har statens livsmedelskommission hemställt om vissa ändringar och tillägg i fråga om ransoneringsförfattningarnas straffbestämmelser m. m. - Beträffande frågan om höjning av straffskalan för i f r å g a v a r a n d e b r o tt anföres i kommissionens skrivelse, efter det en redogörelse lämnats för ransoneringsförfattningarnas straffbestämmelser, följande: De erfarenheter, som vunnits rörande domstolarnas tillämpning av ransoneringsförfattningarnas straffbestämmelser, ge vid handen, att domstolarna i många fall för överträdelser av ransoneringsförfattningarna utdömt straff, vilka varit så låga, att de knappast varit ägnade att befrämja det med straffet avsedda ändamålet. Livsmedelskommissionen har redan av denna anledning ansett det önskvärt med en höjning av straffsatserna. Oberoende av vad nu anförts synes emellertid numera en dylik höjning vara nödvändig. I det skärpta försörjningsläge, som inträtt tillföljd av den fortsatta avspärrningen samt de båda senaste årens felslagna skördar, äro nämligen lockelserna till överträdelser av ransoneringsbestämmelserna och möjligheterna att genom dylika överträdelser ernå obehöriga vinster betydligt större än tidigare. De straffmöjligheter, som för närvarande förefinnas, synas i praktiken icke leda till en så kraftig reaktion från samhällets sida, som i det nu uppkomna läget är erforderlig och av det allmänna rättsmedvetandet anses befogad. I de fall, där ransonering å viss vara sammankopplats med beslag å varan i fråga, blir sådan överträdelse av ransoneringsbestämmelserna, som samtidigt innebär brott mot allmänna förfogandelagen, straffbar enligt sagda lags bestämmelser i stället för enligt vederbörande ransoneringsförfattning. Dylikt brott mot allmänna förfogandelagen straffas enligt 23 § sagda lag med dagsböter eller fängelse, varjämte, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet må höjas till straffarbete i högst två år. Den, som olovligen överlåter ransonerad vara, kan således, om varan ligger under beslag, dömas till två års straffarbete, medan han, om varan ej är under beslfigi för samma förseelse ej kan dömas till högre straff än fängelse i sex månader. Denna olika behandling av två i realiteten jämställda fall synes kommissionen icke tillfredsställande. Önskvärt synes i stället vara, att man uppnår ett likartat bedömande av överträdelser av ransoneringsbestämmelserna oberoende av, huruvida överträdelsen är belagd med straff i allmänna förfogandelagen eller inågon ransoneringsförfattning;
