Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 7 detta är en omständighet, varom köparna icke kunna hava någon säker kunskap. Dessa hava i allmänhet icke tillfälle att taga kännedom om de villkor, under vilka den resande arbetar för sin huvudman, och även om sådant tillfälle erbjudes dem, besitta de ej alltid nödiga förutsättningar för att kunna bedöma, om den resande står i tjänsteförhållande till huvudmannen eller icke. En resande, som år efter år reser för samma hus, framstår för de kunder, vilka han regelmässigt besöker, lika mycket eller lika litet såsom husets fasta representant, vare sig han är anställd i husets tjänst eller är sin egen. För kunderna måste det givetvis vara mera betryggande, om den resandes behörighet att sluta för huset bindande avtal kan bedömas efter något yttre för dem tillgängligt kriterium, och man har trott sig hava funnit ett sådant i den omständigheten, att den resande av huset är försedd med s. k. slutsedelsblanketter. Då handelsresande upptaga order eller sluta avtal, pläga de i allmänhet notera dessa i en s. k. orderbok, innehållande tryckta blanketter till orderkopior eller slutsedlar, vari försäljnings- och betalningsvillkor äro angivna. Å dessa antecknar handelsresanden kundens namn, de rekvirerade varorna och dessas pris; vanligen användes härvid blåpapper, så att varje sålunda ifylld blankett kommer att föreligga i tre exemplar, av vilka ett överlämnas till kunden, ett insändes till säljaren och det tredje behålles av den resande. Understundom innehålla blanketterna ej heller säljarens namn, utan ifylles detta av den resande; särskilt är detta brukligt, då order upptagas av provisionsresande, som resa för flera hus. Sådana blanketter kunna uppenbarligen icke anses innefatta något bemyndigande för den resande att sluta avtal för en viss firmas räkning, utan måste hans behörighet därtill på annat sätt ådagaläggas. När däremot den resande av den firma, för vilken han reser, blivit försedd med blanketter, som äro utfärdade i firmans namn eller eljest innehålla detta, bör han enligt kommitténs mening under vissa förhållanden anses därigenom legitimerad att sluta för firman bindande avtal. Härvid måste emellertid skillnad göras mellan orderkopior och egentliga slutsedlar. Det är icke kommittén obekant, att dessa båda slag av papper icke alltid noggrant särskiljas och att papper, som enligt sitt innehåll äro slutsedlar, understundom betecknas såsom orderkopior och tvärtom. Om ordning och reda skall kunna vinnas i dessa förhållanden, måste emellertid en bestämd skillnad göras mellan papper av ena och andra slaget. Vartdera slaget har sin särskilda uppgift att fylla vid den omsättning, som förmedlas av handelsresande. Orderkopior böra användas, då den resande endast har att upptaga order, som det står säljaren fritt att antaga eller förkasta, och bruket av slutsedlar bör reserveras för sådana fall, då den resande skall sluta för säljaren bindande avtal. Till slutsedlar böra följaktligen hänföras sådana papper, som innehålla orden "sålt till" eller eljest äro så avfattade, att de för kunderna framstå såsom avsedda att tjäna till bevis om fast avslutade försäljningar, såsom orderkopior däremot betraktas papper, som endast angiva, att köparen "rekvireran eller "beordran vissa varor, eller annorledes tydligen utmärka, att säljaren har prövningsrätt i fråga om orderns antagande eller förkastande. Är blanketten oklart avfattad, bör detta gå ut över säljaren; avgörande är icke vad denne haft för avsikt med densamma, utan huruvida dess innehåll objektivt bedömt är sådant, att den må antagas vara avsedd att tjäna till bevis om en avslutad försäljning eller icke. På nu anförda skäl grundar sig den bestämmelse, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Av densamma torde bliva en följd, att en säljare, som icke vill betro sin resande att sluta avtal, endast kommer att
