8 Första lagutskottets utlåtande Nr 3.9- V förse honom med orderkopior men att den säljare, i vars intresse det ligger, att definitiva köpeavtal slutas av den resande, utrustar honom med verkliga slutsedelsblanketter. Gör han detta, anses han därigenom hava bemyndigat den resande att sluta för honom bindande avtal på de försäljningsoch betalningsvillkor, som i blanketten angivas, och ett avtal, som den resande ingår genom att ifylla en sådan blankett, blir lika bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen befullmäktigat den resande att sluta avtal. Att den ifyllda blanketten överlämnas till köparen, utgör icke något villkor för dennes materiella rätt på grund av avtalet men är naturligtvis av vikt ur bevisningssynpunkt. Förslagets bestämmelser angående betydelsen av att avtal ingåtts med användande av en i huvudmannens namn utfärdad slutsedelsblankett innefatta icke någon nyhet för svensk rätt utan överensstämma med den uppfattning av dylika handlingar, som redan gjort sig i rättsskipningen gällande. - De danska och norska förslagen innehålla motsvarande bestämmelser. I det norska förslaget hava dessa emellertid inskränkts till att gälla provisionsresande, enär, såsom förut nämnts, enligt detta förslag s. Ik. fasta resande i denna sin egenskap - och således även om de icke begagna sig av slutsedelsblanketter - äro behöriga att för husets räkning sluta bindande försäljningsavtal. Har en handelsresande, då han slutit försäljningsavtal i sin huvudmans namn, handlat utan bemyndigande eller överskridit givet bemyndigande, är köparen, om han i följd därav icke kan å avtalet grunda något anspråk mot huvudmannen, i regel berättigad till ersättning av den resande för all skada, som därigenom tillskyndas honom. Detta följer av allmänna rättsregler angående bristande fullmakt, och föreliggande lagförslag innehåller därför lika litet här som i 78 § någon bestämmelse i ämnet. Vid 91 §, som upptager bestämmelser om handelsresandes rätt att upptaga betalning, anförde kommittén följande: Vad förslaget innehåller angående handelsresandes behörighet att uppbära betalning för sålda varor överensstämmer i allo med motsvarande bestämmelser för handelsagenter. Ej heller i detta avseende göres i de svenska och danska förslagen någon skillnad mellan fasta handelsresande och provisionsresande. Det norska förslaget intager även härutinnan en annan ståndpunkt än de övriga. Enligt detsamma äro fasta handelsresande i denna sin egenskap behöriga att uppbära betalning, när de befinna sig å köparens ort. I fråga om anledningen till denna olikhet mellan det norska förslaget ä ena sidan och de båda övriga å den andra samt skälen till att man från svensk och dansk sida funnit sig icke kunnaacceptera det norska förslagets ståndpunkt hänvisas till det vid 88 § anförda. Att ej heller fasta handelsresande äga utan huvudmannens bemyndigande uppbära betalning för sålda varor, överensstämmer med merkantil uppfattning såväl i Sverige som i Danmark. Framhållas må ock, att det stadgande, som den tyska handelslagen härom innehåller - nämligen att handelsresande anses bemyndigade att uppbära likvid för av dem verkställda försäljningar och att bevilja köpare anstånd med sådan likvid - enligt vad kommittén inhämtat, åtminstone inom den större handeln. måst vika för en fast utbildad kutym, enligt vilken de .resande icke hava något att skaffa med likviden utan betalning skall av köparna insändas direkt till säljaren. Detta tillvägagångssätt synes ock såväl för säljare och köpare som för de resande vara det lämpligaste,iåtminstone i länder, där kommunikationer och bankväsen nått större utveckling. Vill huvudmannen, att den re
