Första lagutskottets utlåtande Nr 46. 3 upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden alltid stanna å statsverket. Ytterligare föreskrives i40 § sinnessjuklagen den 19 september 1929, att i fråga om ersättning till den, som enligt 5 kap. nämnda lag inkallats till förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård, skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna å statsverket. Jämlikt 6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet skall ersättning av allmänna medel, som tillerkännes den som på kallelse inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum, utgå enligt de för vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen föreskrives i 14 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medeljskall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. Höjning av dagersättningen till vittne i brottmål har vid flera tillfällen ifrågasätts. I anledning av det av Kungl. Maj :t för 1932 års riksdag framlagda förslaget (proposition nr 9) om ändring i 1886 års lag i vad angår reseersättning hemställdes i en motion (l: 275) om sådan ändring i lagen, att dagersättningen till vittne bestämdes till högst tio kronor eller, där domstolen med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövade skäligt, till högst femton kronor. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4) över propositionen och motionen avstyrkte första lagutskottet motionen. I skrivelse till Konungen den 29 november 1941 har riksdagens justitieombudsman ifrågasatt höjning av den i 1886 års lag stadgade vittnesersättningen och därvid anfört bland annat: . Vid inspektioner och andra tillfällen under de senaste åren, då jag med domare berört frågan om ersättning av allmänna medel till vittnen, har framhällits, att det högsta traktamente, som för närvarande kan tillerkännas vittne, d. v. s. åtta kronor, under nu rådande förhållanden är för knappt tillmätt. Denna uppfattning synes mig hava fog för sig. Bestämmelsen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den som påkallat vittne skall betala vittnet dess "resekostnad och täring, efter dess värdighet", giver visserligen vid handen, att lagstiftaren avsett att tillerkänna vittne ersättning allenast med belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter för inställelsen vid rätten. Enligt rådande praxis tillerkännes dock i allmänhet vittne, som icke får ersättning av allmänna medel, på därom framställd begäran skälig gottgörelse icke blott för resekostnad och andra utgifter utan även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst. Billighetsskål synas mig tala för att vittnen, även då ersättningen skall utgå av allmänna medel, erhålla åtminstone någon gottgörelse för mistad inkomst. Domstolarna torde också anse sig berättigade att räkna förlust av inkomst till de omständigheter, som enligt 1886 års lag i särskilda fall kunna föranleda traktamentsersättning utöver det för vanliga fall fastställda maximibeloppet.
