8 Första lagutskottets utlåtande Nr 47. Bilaga. I min egenskap av ordförande i auktorrättskommittén har jag blivit anmodad att ange kommitterades ståndpunkt till frågan om en utsträckning av skyddstiden utöver trettio år efter auktors död samt att meddela, huru snart kommittén kan förväntas bli färdig med sitt arbete. På sistnämnda fråga kan jag tyvärr inte lämna något bestämt svar. Kommittén samarbetar som bekant med delegerade för Danmark, Finland och Norge, och de norska delegerade - två av de ledamöter av Høijesterett vilka i december 1940 nedlade sina ämbeten - ha ej på länge kunnat deltaga i våra förhandlingar. Visserligen ha de svenska, danska och finska delegerade i juni 1941 kunnat sammanträda under ett par veckor i Köpenhamn, och vi hoppas åter kunna träffas i höst, denna gång i Finland. Men tidsförhållandena ha tyvärr av flera skäl verkat fördröjande på vårt arbete, och helt naturligt vilja vi ogärna skilja oss från vår uppgift, innan vi haft tillfälle att grundligt dryfta alla de många och svåra problemen även med våra norska kolleger. Vad särskilt angår skyddstiden, är läget följande. Det brukar sägas, att en siffra sällan är en princip. I varje fall kan det med fog göras gällande, att det val mellan en trettioårig och en femtioårig skyddstid, varom här är fråga, knappast kan träffas med stöd av rent teoretiska grunder, hämtade från författarrättens egen natur. Ur praktisk synpunkt har frågan om en utsträckning av skyddstiden långt mindre betydelse än jämförelsen mellan siffrorna 30 och 50 kunde ge anledning förmoda. De allra flesta litterära verk förlora nämligen sitt intresse innan trettio år förflutit från författarens död. Endast beträffande ett litet fåtal mästerverk gäller något annat. Om skyddet för dessa är det i realiteten som striden står, och här kan det enligt erfarenhetens vittnesbörd inträffa, att skyddstidens upphörande, medan mästarens närmaste anhöriga ännu äro i livet, leder till mycket stötande resultat. Robert Schumanns och Richard Wagners änkor levde i ekonomiskt betryck. Det är ett fall av denna art, som föranlett professor Holmbäcks motion. Uppföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten blir fri vid nästa årsskifte. Förlagsrätten till hans böcker fortbestår visserligen intill utgången av 1962, men uppföranderätten spelar numera ur ekonomisk synpunkt den ojämförligt största rollen. Och Strindbergs arvingar, särskilt hans yngsta dotter, sedan 1940 änka efter en norsk patriot, äro i högsta grad beroende av inkomsterna från Strindbergs litterära kvarlåtenskap. , Förslag om förlängning av skyddstiden för litterära verk pläga mötas av den invändningen, att en sådan förlängning i regel föga eller alls inte gagnar författarna, men dess mera deras förläggare. Som belägg för detta påstående brukar man hänvisa till det i motionen anförda exemplet beträffande den engelske skalden Milton. Denna invändning, som i äldre tid ägt sitt berättigande, har emellertid förlorat sin egentliga betydelse, sedan författarna börjat följa kroppsarbetarnas exempel och sammanslutit sig i organisationer för bevakande av gemensamma intressen. I varje fall äro här i landet förlagskontrakten i allmänhet ej längre så utformade, att förläggaren kan stoppa i sin ficka den vinst av skyddstidens förlängning, som är tillämnad författaren. Motionären har för övrigt ägnat särskild uppmärksamhet åt denna fråga, såsom framgår av § 2 i det av honom framlagda lagförslaget.
