2 Första lagufskottets utlåtande Nr 49. Utöver denna allmänna straffbestämmelse för djurplågeri finnas i svensk rätt särskilda föreskrifter, som röra behandling av djur. , l anslutning till 1921 års ändring av 18 kap. 16 § strafflagen utfärdades lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt i vissa fall för polismyndighet att= omhändertaga djur. Denna lag har sin upprinnelse i en vid 1915 års riksdag väckt motion (l: 28), i anledning varav riksdagen hemställde om utredning i ämnet. I lagens 1 § stadgas, att när djur finnes utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av polismyndighet, äger polismyndigheten att i den ordning, i lagen finnes stadgad, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller "försälja det. Övriga paragrafer i lagen innehålla allenast föreskrifter angående förfarandet vid omhändertagandet ävensom beträffande kostnaderna därför. - Med anledning av ett motionsvis (l: 18; li: 103) framfört yrkande hemställde 1913 års riksdag (skr. nr 71), att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder i syfte att förbjuda kringförande från ort till ort av vilda djur till förevisning. Så skedde även genom förordningen den 30 december 1916 (nr 596) angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier. Enligt denna är det förbjudet att mot betalning förevisa eller låta förevisa djur, som i så kallade menagerier föras från ort till ort. Förbudet skall dock icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller liknande föreställning, där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr. Såsom resultatet av långvariga strävanden från djurskyddsvänligt håll framstår lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur, vars huvudbestämmelse är, att vid sådan slakt djuret skall bedövas omedelbart före blodets avtappande, dock att fjäderfä och kaniner må utan föregående bedövning avlivas därigenom atthuvudet hastigt skiljes från kroppen. Ytterligare ett antal författningar innehålla - jämte andra föreskrifter - bestämmelser, som röra djurs behandling. Dessa bestämmelser ha i åtskilliga fall tillkommit av andra orsaker än djursskyddsskäl men sakna därför ej betydelse även ur djurskyddssynpunkt. Med bortseende huvudsakligen från de författningar, vilkas närmaste syfte är att förebygga eller bekämpa smittsamma sjukdomar bland djur, må här följande omnämnas. I fråga om stallrum för djur meddelas vissa bestämmelser i skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 268). Jämväl i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) finnas vissa regler om huru stall, fähus och svinhus skola vara inrättade (17, 18 §§). Föreskrifterna gälla dock endast städers planlagda områden m. fl. tättbebyggda områden. Angående transport av djur innehåller järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925 (nr 348) vissa föreskrifter, gällande samtliga för allmän trafik öppnade svenska järnvägar. i Beträffande sjötransport av djur finnes blott ett enda stadgande, som i detta sammanhang är av någon betydelse, nämligen den föreskrift om vissa djurs förseende med vatten, som meddelats i 8 § kungörelsen den 8 november
