18 Första lagutskottets utlåtande Nr 54. böra tillämpas, när skiffer tillgodogöres. Om skiffern tillgodogöres genom brytning, syntes bestämmelserna alltför ogynnsamma mot jordägaren, enär brytning i allmänhet skedde allenast i dagen in o m i n lö s t o m r å d e samt endast undantagsvis under jorden och utanför sådant område. Jordägaren kunde därför praktiskt taget gå miste om royalty. Beträffande tillgodogörande utan brytning kunde däremot framhållas, att stadgandet i 22 § i detta fall skulle ge jordägaren rätt att bekomma en sjuttiofemtedel av värdet av all oljan, när inlösen ej ägde rum, samtidigt som koncessionsinnehavaren utan avdrag ä royaltyn ensam finge svara för alla kostnader. Vid detta alternativ måste regeln därför anses oskäligt gynnsam för jordägaren. För att icke jordägaren skulle bliva alltför olika ställd vid de skilda alternativen syntes lämpligt att stadga, att något avdrag ej vid avgiftens beräkning skulle göras för vad som belöpte på inlöst område. Härigenom kunde jordägaren påräkna avgift även när brytningsmetoden användes. Man frågade sig då, huruvida han i så fall borde äga tillgodonjuta 50 procents förhöjning å lösesumman för området enligt vad i 14 § stadgas. Då emellertid brytningsmetoden innebure betydande skadegörelse å naturen som kunde vålla men och otrevnad på flera sätt, syntes denna förhöjning böra kvarstå. Härnäst mötte spörsmålet, på vilka produkter avgiften skulle beräknas. Det vore tänkbart att alltid beräkna avgiften på kvantiteten utvunnen olja. Härigenom skulle dock, när brytningsmetoden användes, ske ett betydande avsteg från principen, att avgiften beräknades på de produkter som utvunnes genom själva brytningsarbetet. Det syntes icke päkallat, att jordägaren vid nämnda alternativ, utan deltagande i kostnaden för oljans utvinnande ur den brutna skiffern, skulle njuta andel i den färdiga produktens värde. När oljan tillgodogjordes utan brytning, borde däremot avgiften, i överensstämmelse med principen i 1886 års lag, beräknas efter oljans värde å fastigheten. Beträffande värderingen av den brutna skifferns värde å fastigheten anföres i promemorian, att det borde beräknas till den färdiga produktens värde, minskat med de framställningskostnader som följde efter brytning och uppfordring ur det schakt, där brytningen skett. Vad härefter angår frågan om avgift skall beräknas även på biprodukternas värde har i promemorian uttalats den meningen, att frågan - frånsett kalken - borde besvaras jakande. Å kalk, som jordägaren icke tilIvaratoge, borde avgift ej beräknas. I promemorian erinras härefter, att vid beräkning av jordägareavgift enligt 22 § skulle all stenkol som uppfordrades å koncessionsområdet räknas som en enhet och fördelas mellan jordägarna inom hela koncessionsområdet. Detta sammanhängde med svårigheten att avgöra hur mycket stenkol som komme från skilda ägoområden inom koncessionsområdet. Motsvarande svårighet kunde näppeligen uppkomma i fråga om alunskifferfyndigheter. Lämpligt syntes vara, att här varje fastighet behandlades för sig. Avgiften syntes böra maximeras till 1,000 kronor för hektar. Någon begränsning till tiden syntes icke erforderlig, då en areal av en hektar kunde antagas vara utnyttjad inom kort tid, kanske ett år.
