Första lagutskottets utlåtande Nr 58. 11 gens bestämmelser mot bedrägeri, förskingring och andra brott, som kunna förekomma i sådant sammanhang, icke äro tillfyllest. Frågan om en närmare tillsyn över insamlingar bör enligt min mening också ses från densynpunkten, att en sådan tillsyn skulle innebära ett stöd åt den lojala verksamheten på detta område. Många nedlägga därå ett redbart och intresserat, ofta hängivet arbete, som är av stort värde för samhället. För dem måste det framstå såsom ett beklagligt missförhållande, att genom vårdslöshet vid insamlingars skötsel vållas att de ej medföra det gagn som avsetts eller att mindre nogräknade personer i själviskt syfte utnyttja allmänhetens givmildhet.- Med hänsyn härtill synes det för den omsorgsfullt skötta och lojala verksamheten böra vara önskligt, att en lagstiftning kommer till stånd. - Huvudsyftet med en lagstiftning om offentliga insamlingar synes, såsom i departementspromemorian framhållits, böra vara att möjliggöra tillsyn över att insamlade medel komma till avsedd användning. I detta hänseende lärer behovet av en reglering vara störst, både därför att missförhållanden i främsta rummet torde framträda i att medlen användas på oriktigt sätt och -därför att allmänhetens möjligheter att utöva kontroll äro mycket begränsade. I fråga däremot om ändamålen med insamlingar synes, om man bortser från rent bedrägliga företeelser, "förhållandet vara annorlunda, och principiella skäl tala starkt emot att härutinnan införa återhållande föreskrifter. Det bör sålunda uppenbarligen i allmänhet icke komma i fråga att låta myndighet pröva huruvida det ena eller andra ändamålet är förtjänt att stödjas eller om/ behov föreligger att genom insämling erhålla medel därtill av allmänheten. Föreskrifter av dylik innebörd skulle, såsom i prome- morian erinrats, stå i strid med den åskådning som vill bevara och skydda församlings- och religionsfriheten liksom yttrandefriheten. Vad nu sagts utesluter icke att en *begränsad prövning bör tillåtas. Vissa föreskrifter i denna riktning synas t. o. m. vara nödvändiga, om en kontroll i förstnämnda hänseende skall anordnas. Om ändamålet med en insamling står i strid med lag eller god sed, kunna myndigheterna naturligtvis icke medverka vid kontroll över medlens användning. Redan av detta skäl synas myndigheterna böra erhålla rätt att förhindra en insamling av sådan beskaffenhet. Därjämte kräver syftet med lagstiftningen att en insamling skall kunna förbjudas i vissa andra fall, särskilt om det med skälkan befaras att insamlade medel ej komma att användas på ett behörigt sätt eller om insamlingen eljest innefattar missbruk av allmänhetens förtroende. I vissa yttranden har antytts att tillsynen även borde avse andra förhållanden än nu sagts, t. ex. en insamlings planmässighet eller verksamhetens effektivitet. Att föreskriva en så vittgående kontroll torde redan av praktiska skäl vara uteslutet. Däremot lböra myndigheterna givetvis äga befogenhet att förbjuda ur ordningssynpunkt olämpliga insamlingsformer och i övrigt meddela erforderliga ordningsföreskrifter. De sålunda antydda begränsningarna i fråga om tillsynens omfattning synas vara av avgörande betydelse, när det gäller att bestämma sättet för
