- - l Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 3 en den 16 juni 1932, nr 299, däri utredning begäres rörande visst spörsmål beträffande brottslig ungdoms tillrättaförande. Ju klarare insikten blivit därom att ett effektivt iniskridande mot ungdomsbrottsligheten utgör det kraftigaste medlet i kampen mot den kroniska brottsligheten i senare åldrar, desto angelägnare har det framstått att bringa frågan om minderåriga förbrytares behandling till snar lösning. Den uppfattningen har därvid alltmer vunit anslutning att de nuvarande frihetsstraffen föga äro ägnade för ett tillrättaförande av de unga brottslingarna och att vid behandlingen av dessa uppfostringssynpunkterna måste tillerkännas ökad betydelse. En utredning av ifrågavarande spörsmål synes därför i första hand höra avse frågorna om sådana brottslingars omhändertagande i ett särskilt ungdomsfängelse samt om en utvidgning av möjligheten att använda tvångsuppfostran. Ungdomsfängelse torde böra konstrueras såsom ett särskilt frihetsstraff, för vilket det utmärkande är att strafftiden göres obestämd inom en av lagen fastställd ram, så att frigivningen kommer att bero på den dömdes förhållande under strafftiden och utsikterna till att han efter frigivningen ej kommer att återfalla i brott. Fångbehandlingen bör framför allt inriktas på en rationellt organiserad yrkesutbildning. Friluftsarbete bör komma till användning i största möjliga omfattning. Vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda anstalterna (uppfostringsanstalterna och ungdomsfängelser) bör beaktas, att de oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade, psykopater, antisociala imbecilla och liknande) hållas helt avskilda från de mera välartade. Slutligen lärer en ökad användning av den villkorliga domen för ifrågavarande lagöverträdare böra möjliggöras, så att vanligt, tidsbestämt fängelsestraff och straffarbete såvitt möjligt undvikes i fråga om ungdomliga förbrytare. Undersökas bör även, om icke möjlighet bör öppnas att vid meddelande av Villkorlig dom föreskriva att den minderårige under prövotiden skall vistas i enskilt hem. En utvidgning av tillämpningsområdet för institutet villkorlig dom kan emellertid ifrågasättas även för andra brottslingar än de minderåriga. Med hänsyn till de gynnsamma resultat som detta institut uppvisat, bör utredning verkställas huruvida icke sådan dom borde kunna få meddelas även då högre straff ådömes än det,- som i gällande rätt bildar den övre gränsen, eller sex månaders straffarbete, resp. ett års fängelse, liksom också i särskilda fall för andra än förstagångsförbrytare. Beträffande alkoholistbrottsligheten har den uppfattningen sedan länge varit rådande, att ett effektivt bekämpande av denna brottslighet icke kan ske endast genom användande av straff. Särskilt de lindrigare straffen, böter och kortvariga frihetsstraff, äro enligt sin natur föga verksamma för att tillrättaföra en förbrytare, som är hemfallen åt missbruk av alkohol. Förslag ha därför framställts att man skulle i stället för eller jämte straffet använda tvångsinternering på alkoholistanstalt, i syfte att låta alkoholistbrottslingen genomgå en behandling, speciellt inriktad på hans befriande från alkoholvanor. Vid utredningen av detta spörsmål bör beaktas det betänkande som den 31 december 1929 avgivits av sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen, innefattande förslag till lagstiftning om internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare hemfallna åt dryckenskap, ävensom de över betänkandet avgivna yttrandena. Vid den kroniska brottslighetens bekämpande har det ofta visat sig, att åtskilliga kroniska brottslingarfinnas, vilka å ena sidan icke kunna antagas komma att låta sig rättas av straff men vilka å andra sidan icke förete <- -\f=4..>-.....- -. V
