Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 11 manfalla med denna tidpunkts inträde för fångar i allmänhet, sammanhängde givetvis i viss mån med graden av den skärpa, lagstiftaren ville inlägga i straffverkställigheten. Cellstraffet torde ju anses vara för flertalet en strängare verkställighetsform än gemensamhetsstraffet. Denna sistnämnda strafform, gemensamhetsstraffet, kännetecknades, sådant det förekomme i svenska fängelser, därav att fångarna hölles åtskilda om natten, men om dagen hölles tillsammans, i regel under övervakning. Å centralfängelset å Långholmen, där de flesta gemensamhetsfångarna förvarades, tillbringades fritiden i cellen eller gemensamt i den korridor, som löpte utmed cellerna, måltiderna intogos gemensamt vid ett i korridoren varande bord och arbetet utfördes i gemensamma arbetssalar. Grupperingen av fångarna berodde på det dem tilldelade arbetets beskaffenhet. Någon genomförd gruppinldelning efter fångarnas individuella egenskaper förekomme i det hela icke. Gemensamheten erbjöde i vissa hänseenden avsevärda fördelar framför enrumsstraffet. Försti gemenskap med andra fångar bleve den straffade i tillfälle att visa prov på självbehärskning gent emot andra än fängelsets tjänstemän. Dessa finge därigenom större möjlighet att rätt lära känna fångens karaktär, som under cellens bundenhet icke kunnat taga sig naturligt uttryck. Den oavbrutna isoleringen i cellen uteslöte ock en del lämpligare arter av arbete. Särskilt gällde detta om alla slags utearbeten, varjämte en del yrkesarbeten, oavsett om de utfördes inom- eller utomhus, krävde samverkan mellan flera arbetande. I allmänhet syntes erfarenheten peka därhän, att fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter kunde i regel utan skada för hälsan utstå det treåriga cellstraffet. Särskilt bland brottslingar funnes emellertid, som naturligt vore, en avsevärd del, som vore andligen och kroppsligen under medelnivån, och för vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medförde men. Dessa bleve redan enligt då gällande praxis utgallrade, till största delen under det första cellåret. Ett längre tids cellstraff kunde emellertid för fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter. medföra, om icke men för hälsan, så dock ett kroppsligt försvagande och andlig slöhet, större eller mindre alltefter fångarnas motståndskraft. Visserligen torde det långa cellstraffet, sådant det numera vore anordnat, med yrkesarbete, ofta i särskild arbetscell, kommande och gående av arbetsledare och fängelsetjänstemän, med vistelse i fria luften under viss tid, och, i allt större utsträckning, gymnastik, i ovannämnda avseende medföra betydligt mindre nackdelar än förr, men uteslutna kunde de ej anses vara. De små cellutrymmena samt den begränsade tillgången på luft och ljus spelade därvid alltjämt en betydande roll. Då antalet gemensamhetsfångar nedgått så starkt, att dessa, frånsett de i hospitalsavdelningarna intagna, för det dåvarande utgjorde allenast 170, samt, även om detta antal ökades, möjlighet funnes att särskilja dem nattetid ävensom att bereda dem full sysselsättning, kunde det synas som om en nedsättning av cellstraffets maximum åtminstone till det före år 1892 gällande kunde utan fara företagas. Straffets skärpa skulle visserligen därigenom minskas, men knappast så mycket, att det kunde anses såsom ett avgörande skäl mot nedsättningen. De sakkunniga hade likväl ansett sig böra gå en annan väg. En reform av gemensamhetsstraffet, som avlägsnade åtminstone de betänkligaste av de nackdelar, som nu vidlådde detsamma, vore en förutsättning för en in
