12 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. - skränkning av enrumsstraffet. En sådan reform mäste i viss mån bliva ett experiment, vars lyckliga utgång berodde av omständigheter, vilka ej kunde med visshet förutses. Det hade därför synts de sakkunniga lämpligare att, i stället för att företaga en nedsättning av enrumsstraffet över lag, föreskriva en sådan nedsättning av individuella skäl för vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika gjorts beroende såväl därav att viss tid förflutit från straffets början som därav att fångens hållande till straff i gemensamhet kunde äga rum utan väsentliga olägenheter. Därigenom bereddes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna till en varsam utökning av gemensamhetsfångarnas antal, alltefter som de gjorda erfarenheterna därtill föranledde. De sakkunniga ansåge för övrigt betänkligheterna mot det treåriga cellstraffet avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga föresloge betydande modifikationer i den med enrumsstraffet förbundna isoleringen. En utjämning av de skarpa motsatserna mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff syntes nämligen böra äga rum. De olägenheter, det längre enrumsstraffet kunde medföra, borde, i den mån det vore förenligt med straffets skärpa, förminskas, ej blott genom cellanordningar, som beredde ökat utrymme, ljus och luft, utan även genom en lättnad i isoleringen, såvida därigenom ej äventyrades de goda resultaten av fångvårdstjänstemännens påverkan och avskildheten från medfångarna. Gemensamhetens faror åter borde undvikas genom att den isolering, som redan ägde rum nattetid, vid behov utsträcktes, med bibehållande i huvudsak av de egenskaper hos gemensamhetsstraffet, som gjorde detta till en för fången naturligare och därför i och för sig sundare tilIvarelseform. I 1916 års verkställighetslag bibehölls i princip det treåriga cellstraffet för vuxna, varemot enrumsstraffet för dem som vid straffets början ej fyllt 20 år bestämdes till ett år. För att motverka de alltmera erkända skadliga verkningarna av långa enrumsstraff hade man emellertid nu beträtt den vägen att genom särskilda regler uppmjuka cellstraffet. Det stadgades sålunda att de yngre fångarna efter fyra månader och de äldre efter ett år kunde erhålla den förmånen att cellen under arbetstid hölles öppen och att de kunde anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden som sammanhängde med deras arbete. På förslag av fångvårdsstyrelsen utsträcktes denna förmån genom en lagändring av 1921 på så sätt, att åt sådan fånge kunde anförtros även att utföra arbete gemensamt med andra fångar, d. v. s. placeras i s. k. arbetsgemensamhet. År 1931 framlade landshövdingen Sven Hagströmer en på offentligt uppdrag verkställd utredning angående riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet (Stat. off. utr. 1931: 16). Beträffande frågan om enrums- och gemensamhetsstraff anförde Hagströmer bland annat följande: Av den förut lämnade redogörelsen för utländska förhållanden framgår, huru under senare tlden inträffat en påtaglig omsvängning i uppfattningen om cellstraffet och dess betydelse. Ej så att förstå, att de kortvariga frihetsstraffen icke skulle fortfarande anses böra avtjänas i enrum i de av
