20 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. Det är uppenbart att de nu berörda, redan genomförda eller ifrågasätta åtgärderna för straffsystemets reformering måste återverka på fångvårdens organisation, särskilt lösningen av anstaltsväsendets byggnadsfrägor. Frånsett inrättandet av vissa specialanstalter (säkerhetsanstalt för förvarade och internerade, anstalt för dem som dömts till ungdomsfängelse, ny sinnessjukavdelning) samt indragning av vissa kronohäkten har emellertid hittills föga kunnat åtgöras för organisationens ändring efter ett reformerat straffsystem. En under år 1934 inom departementet påbörjad utredning i ämnet avbröts i avvaktan på att straffsystemets reformering skulle fortskrida så långt, att fångklientelets omfattning och uppdelninglättare skulle kunna överblickas. - Arbetet på fångvårdsorganisationens ombildning torde böra företagas parallellt med det utredningsarbete angående straffsystemet som ovan angivits. En första uppgift härvid blir givetvis att beräkna vårdklientelets storlek och dess uppdelning med hänsyn till de olika slag av ingripanden som kunna ifrågakomma. Frågan hur vårdbehövande straffriförklarade lämpligast skola omhändertagas bör uppmärksammas. Beträffande de allmänna fångvårdsanstalterna torde det böra utredas i vad mån en centralisering av deras förläggning med fördel låter sig genomföra. I detta hänseende kommer i betraktande, att det i regel endast vid anstalter med större platsantal än det nuvarande genomsnittet är görligt att tillfredsställande ordna arbets- och yrkesutbildningsmöjligheter för fångarna. Det vill vidare synas som om genom kommunikationernas förbättrande ett viktigt skäl bortfallit för upprätthållandet av en äldre organisation med dess talrika anstalter, spridda i olika delar av landet. Även om man tager hänsyn till behovet av en utrymmesreserv, har nedgången i fångantalet gjort driften vid åtskilliga av de nuvarande anstalterna oekonomisk. Själva anstaltsbyggnaderna äro dessutom, efter den utveckling, som ägt rum av förlâggningsorternas bebyggelse, ofta olämpligt belägna. I många fall kunna de icke utan betydande kostnader anpassas efter nutidens krav. Vid avgörandet av ifrågavarande spörsmål måste givetvis beaktas att erforderligt anstaltsutrymme för förvaring av häktade och bötesfångar så beredes, att längre transporter med därav följande kostnader och tidsförlust undvikas. I nära sammanhang med de fångvårdsorganisatoriska frågorna står det ofta diskuterade spörsmålet huruvida den centrala uppsikten över och ledningen av de statliga vårdnadsåtgärderna beträffande asociala individer - kriminella, alkoholister, lösdrivare, vanartad ungdom m. fl. - bör koncentreras till en och samma myndighet. Det lider intet tvivel att den nuvarande splittringen på detta område är förenad med olägenheter. Det har sålunda visat sig att frånvaron av ett centralt organ för en planmässig ordning av de statliga och statsunderstödda anstalterna i vissa fall försvårat ett tillfredsställande utnyttjande av dessa såväl med hänsyn till föreliggande vårdbehov som ur synpunkten av anstalternas rationella utnyttjande i övrigt. Detta spörsmål har erhållit särskild aktualitet genom 1937 års riksdagsskrivelse (nr 434) om utredning rörande inrättandet av ett dylikt organ. Frågan i vad mån en ökad samverkan mellan de organ, som nu ha sig dessa uppgifter anförtrodda, eller i vilken utsträckning en centralisation kan ske utan fara för minskad livaktighet inom verksamhetsområdet synes i detta sammanhang böra bliva föremål för prövning. Härvid torde även bö
