60 Första ltrgutskottets utlåtande Nr 61. som kunde ersättas av arbetsvinsten. Den avsedda yrkesut.bildningen skulle på grund av tidens korthet knappast kunna ernås. Härtill kommer, att bort- flyttandet av dessa fångar skulle försvåra för hemortens skyddsföreningar att bereda dem arbetsanställning efter frigivningen. Liknande organisationer vid centralanstalterna kunna icke förmodas äga samma förbindelser med arbetsgivare och dylika i fångarnas hemort. Åtskilligt talar således för att även de på kort tid dömda straffångarna i möjligaste mån få kvarbliva i hemortens fängelser och där förses med tillgängligt arbete av så lämpligbeskaffenhet, som kan erhållas.-Beträffande på längre tid dömda straffångar iakttages, så vitt förbundet iakttagit, en sorgfällig uppdelning på centralfängelser med olika slags yrken och industrier och med skickliga arbetsledare. Här uppläras fångarna efter sin fallenhet i snickeri och smide, i boktryckeri och bokbinderi, i skrädderi och skomakeri, i jordbruk och trädgårdsskötsel m. m. Arbetets organisation. Enligt särskilda bestämmelser får fängelsearbetet icke läggas så, att det konkurrerar med det fria arbetet. När nu staten själv upprättat verkstäder och fabriker i en del för fängelsema väl passande yrkesgrenar, har fängelsearbetet i beklaglig grad avstängts från arbetstillgång i dessa yrkesgrenar. Vad en verkställighetslag skall kunna åstadkomma till avhjälpande härav har förbundet svårt att inse. Kunde statsmakterna genom motionärernas ingripande övertygas om vikten att tillhandahålla fångarna erforderliga arbetsmöjligheter genom att i egenskap av landets största arbetsgivare lämna fångvården beställningar- och uppdrag, skulle förbundet häri se ett synnerligt glädjande resultat av motionärernas framställning till riksdagen. Den tillräckliga arbetstillgången skulle i hög grad främja möjligheten att giva fångarna önskvärd ersättning för deras arbete. Skyddsförbundet har av lätt insedda skäl synnerligt intresse i att så må kunna- ske. Gällande premiereglemente har sökt ordna denna ersättning på sådant sätt, att den till väsentlig del .användes för fångens hemmavarande familj under straffarbetstiden och till hans framtida bästa därefter. Ju större belopp, som kunna för dessa ändamål intjänas av fången, desto lättare blir det för vederbörande skyddsförening att utfylla de ytterligare summor som erfordras för att stödja hans familj och sedan han lämnat fängelset honom själv. Förbundet känner sig förvissat, att fångvårdsmyndigheterna med glädje skola tillse, att fångarnas ökade arbetsersättningar komma till bästa användning. Någon översyn från Kungl. Maj:ts sida av straffverkställigheten i denna del synes således ej heller påkallad. Cellsystemet. Detta tillämpades före 1916 års lag allt för rigoröst och med nedslående resultat. Med stöd av denna lags bestämmelser ha numera successivt medgivits så stora lättnader och inskränkningar i enrumsstraffets användning, att något hälsofarligt sådant knappast kan sägas existera. Cellstraffet består numera egentligen i att straffången under allra första tiden hålles avskild i eget rum utan att få sammanträffa med andra fångar, vilket oftast är till fördel för honom själv. Skulle några olägenheter yppa sig av enrumsvistelsen äger styresmannen avbryta denna helt eller genom att låta cellen under dagen stå öppen etc. Under sådana möjligheter må den skärpning i frihetsförlusten, som tvånget till vistelse i det egna rummet innebär, icke kunna anses annat än gagna straffets uppgift att från brott avhålla ej blott fången utan ock den allmänhet, som behöver vamande exempel för att ej avvika från rätta" vägar. Straffet får ej så otympligt ordnas att det övergår till en lugn hotellvistelse, där enda direkta omaket är tvånget att arbeta.
