Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 59 Bilaga F. Till Riksdagens Första Lagutskott. I anledning av en vid årets riksdag av Herr Engberg m. fl. väckt motion om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff, däröver Svenska skyddsförbundet beretts tillfälle att yttra sig, tillåter sig förbundet anföra följande. Från det allmännas synpunkt torde straffets ändamål vara att söka skydda rättssäkerheten, vilket sker genom att i detsamma inlägga något av obehag, något som är ägnat att avhålla från att begå brott. Vad brottslingen beträffar bör givetvis i en civiliserad .stat det avskräckande momentet icke gå utöver det som synes nödvändigt för hans rättande. Han bör icke bringas att lida blott för att skrämma andra. I fråga om varje brottsling bör med omsorg avvägas måttet av den behövliga skärpan och de tjänligaste medlen. Men denna avvägning kan icke med någon visshet ske utan vunnen erfarenhet om den dömdes personlighet, en erfarenhet, som bäst vinnes under straffverkställigheten. Denna tankegång leder i sin konsekvens till en önskan, att domstolen efter att- ha fastslagit den tilltalades brottslighet, inskränker sig till att överlämna honom till den verkställande myndigheten för att behandlas enligt av lagen angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer böra icke allt för snävt begränsa den nämnda myndighetens befogenheter gent emot fången, utan tillåta de behandlingsmetoder, som ett studium av hans karaktär, hans fysiska och andliga förmåga samt hans övriga förhållanden anger som de lämpligaste. En närmare granskning av 1916 års verkställighetslag torde utvisa, att samma tankegång där följts, om än i de försiktiga ordalag, som dåvarande allmänna uppfattning betingade. Synbarligen har i sistnämnda lag med avsikt åt den verkställande myndigheten givits all den frihet i fråga om straffets utformande i detaljerna, som förhållandena ansetts medgiva. Texten är så vid och så litet bindande, att det för fängelseledningen givits möjlighet att efter eget bästa förstånd tillämpade ovan angivna principerna. ° De invändningar, som enligt motionärernas mening kunna göras mot det nuvarande verkställighetssystemet, hänföras till frågorna om fångklientelets uppdelning, arbetets organisation och ersättning, cellsystemet och personalrekryteringen. Det synes förbundet att om, såsom naturligt är, åtskilligt inom fångvården ännu återstår att modernisera och utveckla, det dock icke är verkställighetslagen som lagt hinder för reformerna. Snarare ligger felet däri, att icke erforderliga medel kunnat ställas till förfogande för nybyggnader, nyinredningar och diverse anläggningar samt för befattningshavarnas avlöning. Fångklientelets uppdelning. Verkställighetslagens bestämmelser härom äro ganska exakta och lämna knappast något tvivel om att lagstiftarens önskningar överensstämma med motionärernas. Alla torde vara ense härom att rannsaknings- och fängelsefångar böra hållas avskilda från straffångar samt att fängelsefångarna böra hållas internerade i hemorten, för att de må i medgiven mån kunna träda i förbindelse med närstående. Det största antalet straffångar dömes till frihetsförlust på ganska korta tider. Det torde icke böra föranleda anmärkning, att även på kort tid dömda fångar i regel kvarhållas i hemorten. Deras uppsamlande vid ett avlägsnare centralfängelse, där deras yrkesutbildning kunde främjas och arbetsduglighet bättre tillgodogöras, skulle sannolikt ådraga större kostnader än
