Första lagutskottets utlåtande Nr 9. 3 4 §. I)å förbud enligt 1 § träder i tillämpning, skall skriften uteslutas ur det hos generalpoststyrelsen förda tidningsregistret. Skrift, som avses i 3 §, må ej införas i registret. Generalpoststyrelsen äger, där så finnes skäligt, medgiva abonnent att återfå erlagd postbefordringsavgift för den tid förbudet gäller samt må meddela härför erforderliga bestämmelser. 5 §. Under tid för förbud enligt 1 § skall innehavare av enskilt trafikmedel, som ej avses i 1 §, vara fritagen från skyldighet att befordra skrift, som förbudet avser, och skrift, varom sägs i 3 §. -6§. - Föranleder någon uppsåtligen att skrift befordras i strid mot 1 eller 3 §, straffes, där ej gärningen är att bedöma såsom fel i ämbete eller tjänst, med dagsböter; och vare skriften förbruten. Böter och förbruten egendom tillfalla kronan. Denna förordning träder omedelbart i kraft och gäller till och med den 31 mars 1941. Förbud jämlikt 1 § må ej grundas på sådant i 1 § andra stycket omförmält beslut av jury eller tryckfrihetskommittén, som meddelats före den 1 september 1939. Förbud skall ej gälla utöver tiden för förordningens giltighet. I fråga om sådan under nämnda tid begången förseelse, som i förordningen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det förordningen i övrigt upphört att gälla. , Förordningen, som ursprungligen gällde till och med den 3lmars 1941, har genom förordning den 21 mars 1941 (nr 151) erhållit fortsatt giltighet till och med den 31 mars 1942. Med stöd av förordningen har Kungl. Maj :t meddelat förbud, som där avses, enligt kungörelser den 21 mars 1940 (nr 146), den 26 april 1940 (nr 266), den 20 september 1940 (nr 831), den 18 oktober 1940 (nr 881), den 21 mars 1941 (nr 152) och den 19 september 1941 (nr 754). Förbudet gäller för närvarande i fråga om fyra tidningar. I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman, att behov av sådan befogenhet för Kungl. Maj zt, som innefattas i förordningen, kunde antagas föreligga även efter den 31 mars 1942, samt att förordningen därför syntes böra erhålla förlängd giltighetstid, förslagsvis till och med den31 mars 1943. I likhet med departementschefen finner utskottet, att behov av bestämmelser av den beskaffenhet som angives i transportförbudsförordningen kan antagas föreligga även efter den 31 mars 1942, då förordningens giltighetstid utgår. Utskottet har med hänsyn härtill icke kunnat ansluta sig till de yrkanden om avslag å propositionen, som framställts i de i ärendet avgivna motionerna. Vad angår de konstitutionella invändningar mot förordningen, som framförts i motionerna, har riksdagen tidigare genom sitt antagande av förUtaløatld
