Riksdagens skrivelse Nr 408. 5 propositionen föreslagits. I många fall torde det sålunda vara tillräckligt, att vederbörande förflyttas till annan mindre ansvarsfull befattning på aktiv stat antingen genom kommendering eller med stöd av bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente. Enligt riksdagens mening böra vidare gällande bestämmelser rörande tvångspensionering före pensionsålderns inträde tillämpas, då förutsättningar därför föreligga. I vissa fall torde emellertid, såsom i propositionen framhållits, behov föreligga av att från aktiv stat avskilja beställningshavare, oaktat bestämmelserna om avgångsskyldighet i vederbörligt tjänstepensionsreglemente icke äro tillämpliga. Riksdagen vill härvid främst erinra om sådana fall, då vederbörande visserligen utan formella anmärkningar fullgör sin tjänst i fredstid men dock icke kan anses fylla de krav som med hänsyn till vederbörande beställnings betydelse måste uppställas. I sådant fall kan beställningshavaren ofta vara fullt användbar på en mindre utsatt post inom försvarsväsendet, för vilken icke avses aktivt befäl, medan han däremot, exempelvis på grund av mindre god kroppskonstitution, icke är vuxen de uppgifter som åligga honom i hans beställning på aktiv stat. I nyss berörda fall föreligger enligt gällande bestämmelser avgångsskyldighet allenast försåvitt vederbörande är att hänföra till förtroendeämbetsmännens krets. Flertalet beställningshavare i ledande ställning inom försvarsväsendet äro visserligen att anse såsom förtroendeämbetsmän, men av den i propositionen åberopade utredningen framgår dock, att många högre militära och alla civilmilitära beställningshavare stå utanför denna krets. Med hänsyn till krigsmaktens effektivitet synes det icke vara rimligt att vid övervägandet av frågan om utvidgad avgångsskyldighet för personal vid försvarsväsendet utesluta de beställningshavare, som ej äro förtroendeämbetsmän. Av det anförda framgår, att det för upprätthållande av en tillfredsställande kvalitet hos de högre beställningshavarna inom försvarsväsendet torde vara nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas för utvidgande av den avgångsskyldighet som enligt gällande bestämmelser åligger beställningshavare, vilka ej äro att anse som förtroendeämbetsmän. Ehuru vissa fördelar ur här avsedda synpunkter måhända skulle vara att vinna genom en sänkning av pensionsåldern för högre beställningshavare, torde det dock vara erforderligt att öppna möjligheter av annat slag utöver de redan förefintliga för att från aktiv stat avskilja för sina uppgifter mindre lämpliga- beställningshavare. I motionerna. I: 199 och li: 266 hava anförts vissa konstitutionella betänkligheter mot en sådan utsträckt avgångsskyldighet. Vad beträffar överförandet till avgångsstat med i princip bibehållna avlöningsförmåner kan riksdagen icke ansluta sig till uppfattningen, att ett sådant överförande skulle ur nämnda synpunkt vara mera betänkligt än exempelvis överförandet till 1925 års övergångsstat. Enär vidare någon principiell olikhet icke synes råda mellan exempelvis den i gällande pensionsreglementen stadgade skyldigheten att under vissa omständigheter avgå med förtidspension och den skyldighet att övergå till disponibilitetsstat som här ifrågasätts, synes hinder icke heller föreligga mot
