Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 49 förmögenhetsbrotten, har i vissa yttranden framhållits, att domstolarna genom förslagets innehåll i dessa delar erhålla vidsträckt möjlighet att behandla varje fall efter dess egenart men att samtidigt stora krav ställas på domstolarna. I samband med frågan, huruvida brotten böra såsom straffrättskommittén föreslagit graderas, har i vissa yttranden uppmärksammats den återverkan graderingen utövar på frågan om brottspreskription. T. f. Iandsfogden i Malmöhus län har sålunda framhållit, att enligt kommitténs förslag grov stöld icke preskriberas förrän efter tio år men enkel stöld redan efter fem. Som bedömandet huruvida en stöld är grov i viss mån är en omdömessak, skulle därför kunna inträffa, att fastän fem år förflutit åtal anställdes i tro att stölden vore grov men att den enligt domstolens bedömande icke vore av grov beskaffenhet och därför vore preskriberad så att den ej bort bliva föremål för åtal. Hovrätten för Övre Norrland har däremot såsom en fördel med graderingen anfört, att denna medförde att preskriptionstiden för ett brott bleve olika lång alltefter brottets större eller mindre grovhet. Stockholms rådhusrätt har utgått från att sådana brott, beträffande vilka de olika graderna enligt förslaget äro sammanförda i samma lagrum, skola vid tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna anses belagda med straff, vars maximum är högsta straffet för det grova brottsfallet, och med hänsyftning därpå anmärkt, att preskriptionstidien för vissa brott enligt förslaget skulle bliva alltför lång. För brott sådana som utpressning och ocker skulle den sålunda städse bliva tio år. Svea hovrätt har ansett tvivelaktigt, huruvida kommitténs förslag bör tolkas såsom rådhusrätten funnit, men uttalat, att en sådan tolkning i allt fall ej skulle leda till ett önskvärt resultat. , l fråga om återfall har överstâthällarämbetet anfört, att det syntes bäst överensstämma med förslaget i övrigt att bestämmelserna därom helt utginge och åt domstolen överlämnades att inom den vanliga straffskalan för brottet beakta återfall som en försvårande omständighet. I övrigt avse de i denna fråga framställda erinringarna allenast den närmare utformningen av den föreslagna återfallsbestämmelsen. Den gruppering av förmögenhetsbrotten, som verkställts i straffrättskommitténs förslag, har vunnit allmänt gillande. Att därigenom de i 24 kap. strafflagen behandlade åverkansbrotten komma att upphöra att bilda en självständig brottsgrupp och i stället inordnas bland andra förmögenhetsbrott har uttryckligen framhållits såsom en fördel i vissa yttranden, däribland det av Svea hovrätt avgivna. Att straffrättskommittén i allmänhet utformat brottsbeskrivningarna mera ingående än gällande lag har i några yttranden framhållits såsom fördelaktigt. Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar ha sålunda framhållit såsom en särskild förtjänst hos förslaget, att det i stor utsträckning innehåller definitioner av de behandlade brotten. Hovrätten Över Skåne och Blekinge har framhållit, att kommittén icke använt invecklade och läroboksmässiga beskrivningar utan en enkel och lättbegriplig lagtext, ävensom yttrat, att fördelarna av denna lagskrivningsBihang till riksdagens protokoll 1942. I samt. Nr 4. 4