50 Kungl. Maj:ts proposition nr /4, metod äro påtagliga samt att kommittén i stort sett lyckats undgå faran att göra brottsbeskrivningarna alltför vaga. I andra yttranden, bland andra i det som Sveriges advokatsamfund avgivit, ha yppats farhågor för att det straffbara området trots beskrivningarna på vissa punkter icke blivit tillräckligt tydligt avgränsat. I vissa yttranden, såsom i svenska bankföreningens och Stockholms handelskammares, har anmärkts, att brottsbeskrivningarna stundom vore mindre lättfattliga. Svenska bankföreningen och t, f, landsfogden i Malmöhus län ha ifrågasatt, om icke en mera folklig och kasuistisk avfattning vore att föredraga. Att de särskilda brotten enligt kommitténs förslag i regel åsatts benämningar har genomgående vunnit gillande. Straffrättskommitténs förslag att flertalet bland de viktigaste förmögenhetsbrotten, däribland stöld, bedrägeri och förskingring, utformas såsom vin nin g s b rott har icke mött gensaga i yttrandena. Icke heller har någon erinran framställts mot att vinningsbrotten konstrueras på sådant sätt, att för straffbarhet vid dessa brott fordras att en förmögenhetsöverföring sker i och med brottet. Att det krav på vinning, som ligger i den av kommittén föreslagna lagtexten, uttryckts såsom ett krav på att vinning skall uppstå för gärningsmannen, har emellertid föranlett den anmärkningen, att uttryckssättet icke vore fullt exakt. Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ävensom Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund ha sålunda påpekat att, såsom kommittén själv funnit, vinning för annan än gärningsmannen under vissa förhållanden är tillräcklig för att uppfylla förutsättningarna för straffbarhet och ha framställt såsom ett önskemål att detta måtte komma till uttryck i lagtexten. Ett sådant förtydligande har ansetts vara desto mera påkallat som kommittén vid angivandet av den andra sidan av kravet på förmögenhetsöverföring, nämligen kravet på skada, flerstädes i lagtexten uttryckligen angivit olika alternativ. I fråga om fö rs ö k råder i yttrandena enighet om att, såsom både straffrättskommittén och de särskilda sakkunniga för försökets straffbarhet föreslagit, försök bör straffbeläggas vid flera brott än för närvarande är fallet. I vissa yttranden har emellertid härutinnan ifrågasatts en något vidsträcktare tillämpning av försöksstraff. De förändringar, som straffrättskommittén föreslagit i åtalsreglerna, ha föranlett hovrätten för Övre Norrland att yppa betänkligheter mot att en åtalsreform av sådan principiell innebörd genomföres beträffande förmögenhetsbrotten men icke i fråga om andra i strafflagen behandlade brott. Sveriges advokatsamfund har med anledning av den vidsträckta omfattning, i vilken brott enligt kommitténs förslag lagts under allmänt åtal, uttalat att målsägandens intresse av att få skadan ersatt fått vika för statens krav att alla brott skola bestraffas. Teoretiskt hade detta starka skäl för sig, men i praktiken ledde det till resultat som icke vore önskvärda från samhällets synpunkt. Landsfogden i Östergötlands län har förordat, att en del lindrigare förmögenhetsbrott läggas under målsägandens uteslutande åtalsrätt, och landsfogden i Örebro län har uttalat sig för bibehållande av de nuvarande åtalsreglerna beträffande smärre förmögenhetsbrott.
