Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 55 endast ett jämförelsevis ringa antal fall, i vilka straff för försök till brott skall inträda. De särskilda sakkunniga, vilka verkställt utredning rörande ändrade bestämmelser angående straffbarheten vid försök, ha liksom även straffrättskommittén föreslagit försöksstraff vid ett antal brott som nu ej äro straffbelagda på försöksstadiet. I de avgivna yttrandena har icke framställts något krav på begränsning av de föreslagna bestämmelserna. Däremot ha yrkanden framställts om vissa ytterligare försöksstraff. Den omfattning i vilken straff för försök föreslagits av de sakkunniga och straffrättskommittén synes emellertid i stort sett vara väl avvägd. Endast i ett par fall har jag ansett mig böra upptaga försöksbestämmelser, som icke föreslagits av de sakkunniga. Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit torde i strafflagen böra införas en bestämmelse, som anger vad med straffbart försök skall förstås, samt en allmän regel om straffrihet vid tillbakaträdande på visst sätt från försök. Till bestämmelsernas närmare utformning återkommer jag vid behandlingen av det lagrum, 3 kap. 13 § strafflagen, i vilket bestämmelserna upptagits. Jag får därvid även tillfälle att beröra frågan, huruvida försök till anstiftan bör straffbeläggas. Beträffande platsen för försöksbestämmelserna finner jag det lämpligast att dessa, i de kapitel som erhålla helt ny avfattning och även eljest där så utan större svårighet kan ske, sammanföras i en för hela kapitlet gemensam paragraf. En revision av straffbestämmelser i den utsträckning varom nu är fråga måste -givetvis återverka på spörsmålen om k o n k urr e n s mellan olika lagrum. I kommitténs motiv förekomma härom flera uttalanden och även i yttrandena ha sådana frågor berörts. Vid behandlingen inom justitiedepartementet har endast undantagsvis företagits någon prövning av konkurrensfrågor, då dessas lösning i allmänhet synts böraöverlämnas åt rättstillämpningen. - l fråga om åtal utgår straffrättskommitténs förslag från den huvudregeln, att de i förslaget behandlade brotten skola vara underkastade allmänt åtal. Att förmögenhetsbrotten sålunda i regel hemfalla under de allmänna åklagarnas rätt och plikt att åtala torde stå i full överensstämmelse med vad numera allmänt anses vara riktigt. Beträffande vissa lindrigare brott innebär förslaget emellertid, att åtalsrätten i princip förbehålles målsäganden, dock med rätt för åklagaren att anställa åtal under förutsättning att överåklagaren, d. v. s. Iandsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen, finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Mot denna regel om åtalsprövning, som är en nyhet i förhållande till gällande rätt, har anmärkts att det vore olämpligt att införa en dylik principiell nyhet på ett begränsat område av strafflagen, Att så sker är emellertid en oundviklig följd av det valda tillvägagångssättet att genomföra strafflagsreformen i etapper. Frågan om åtalsreglerna behandlas närmare vid de särskilda lagrummen. Såsom i vissa yttranden anförts kan det ifrågasättas, huruvida icke förslagets åtalsregler böra medföra ändringar i fördelningen av ärendena mel
