55 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. Ian överåklagarna och distriktsåklagarna. Denna fråga torde böra prövas i administrativ ordning. En reform i huvudsaklig överensstämmelse med de framlagda förslagen synes böra genomföras. Icke minst med hänsyn till den ekonomiska kristid som nu råder synes det önskvärt, att förmögenhetsbrotten snarast möjligt erhålla en tidsenlig straffrättslig reglering. Vid bearbetningen inom justitiedepartementet av de olika förslagen ha dessa undergått vissa smärre jämkmngar. De särskilda bestämmelserna i förslaget. Förslag till ändring i vissa delar av strafflagen. 2 KAP. Om straff, som efter denna lag ådömas må. 8 §. Böter vilkas belopp är beroende av värdet på viss egendom, s. k. normerade böter, stadgas för närvarande icke på andra ställen i strafflagen än i 22 kap. 19 och 20 §§, nämligen för underlåtenhet att lysa fynd eller hittegods och för bodräkt. Straffrättskommitténs förslag upptager för motsvarande fall dagsböter. Den allmänna bestämmelsen om normerade böter i förevarande lagrum har därför i enlighet med kommittéförslaget uteslutits. 3 KAP. Om delaktighet i brott och om försök till brott m. m. Såsom omtalats i det föregående ha de särskilda sakkunniga, som behandlat försökets straffbarhet, föreslagit ett såsom 13 § i 3 kap. upptaget stadgande, vari bl. a. angives under vilka förutsättningar straffbart försök skall anses föreligga. Enligt stadgandet inträder straff för försök - i de fall lagen utsätter - om någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan. Till denna bestämmelse, varigenom begreppet försök i straffrättslig mening definierats, knytes såsom en ytterligare förutsättning för straffbarhet, att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Genom sistnämnda förbehåll ha de sakkunniga avsett att från det straffbara området undantaga vissa s. k. otj änliga försök. Mot förslaget i denna del ha vissa erinringar framställts. Göta hovrätt har anfört, att lagtexten, tolkad efter ordalydelsen, skulle medföra icke önskvärda resultat. Hovrätten har sålunda ansett det uppenbart, att om en ficktjuv i avsikt att öva tillgrepp sticker handen i en annan persons ficka men denna är tom, det ej förelegat någon fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. Därest personen icke brukade ha penningar eller andra värdeföremål förvarade i denna ficka, kunde ej heller, möjligen från
