Departe- ments- chefen. 56 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. vid bedömandet, varförutom den skulle ställa domstolarna inför nödvändigheten av att, låt vara indirekt, fälla värdeomdömen om -utländsk straffrättsskipning. Den av kommittén föreslagna regeln att för straffskärpning skall fordras, ej såsom nu att straffet för det återfallsgrundande brottet till fullo avtjänats men väl att straffverkställigheten påbörjats, har av fångvårdsstyrelsen, Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare ansetts komma att verka orättvist i fall där straffet för det återfallsgrundande brottet utgöres av böter. Om den som återfaller i brott redan erlagt någon del av böterna för det tidigare brottet, skulle han nämligen genom den av kommittén föreslagna regeln komma i sämre ställning än om han helt undandragit sig att betala böterna. Den föreslagna regeln skulle även medföra praktiska svårigheter, emedan varje första avbetalning å böter i så fall borde upptagas i straffregistret. Enligt fångvårdsstyrelsen vore det att föredraga att själva domen, där den stadgade bötesstraff, skulle vara tillräcklig för att straffskärpning skulle inträda. Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare ha tillika anfört att en Villkorlig dom, åtminstone om brottet varit grovt, borde medföra straffskärpning om återfallsbrottet förövades efter det prövotiden gått till ända. Den som stått under övervakning i tre år, måhända med lydnadsplikt, måste nämligen anses ha blivit föremål för en kraftigare reaktion än den som betalat ett mindre bötesbelopp. Överståthällazüntbetet, som ifrågasatt att låta bestämmelserna om återfall helt utgå, har anfört, att om dessa bestämmelser bibehölles, borde deras tillämpning göras beroende antingen av att straffet för det föregående brottet till fullo avtjänats eller ock endast därav att dom meddelats rörande det tidigare brottet. Att någon bestämmelse om återfallspreskription icke upptagits i förslaget, på annat sätt än att där stadgats att återfallsskärpning ej skall ådömas, om med hänsyn till den tid som förflutit mellan brottiensärskilda skäl däremot äro, har föranlett föreningen Sveriges hriradshövdingar, landsfogden i Kronobergs län och poliskammaren i Göteborg att ifrågasätta om icke en bestämd preskriptionstid vore lämpligare. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund ha däremot funnit det vara en fördel att någon bestämd preskriptionstid icke stadgats. Det synes vara lämpligt, att de nuvarande reglerna om återfall avlösas av en bestämmelse som i högre grad än gällande rätt ger möjlighet att beakta omständigheterna i det särskilda fallet. En utvidgning av tillämplighetsområdet för återfallsbestämmelsen i enlighet med kommittéförslaget torde likaledes vara motiverad. Å andra sidan torde icke i detta sammanhang böra ifrågakommaatt utsträcka beståmmelsens tillämplighet till andra brott än förmögenhetsbrolten. Frågan därom bör lämpligen upptagas vid den fortsatta revisionen av strafflagens speciella del. Det kunde ifrågasättas att beträffande förmögenhetsbrotten införa en allmän regel om strängare straff vid återfall i brott, då omständigheterna därtill föranleda. Emellertid föreligga näppeligen tillräckliga skäl att låta den försvårande omständighet som består i att återfall föreligger möjliggöra en skärpning av straffet utöver det maximum, vilket icke får överskridas på
