Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr /4. 67 grund av andra försvårande omständigheter, även om de till aldrig så stort antal sammanträffa. Ej heller torde det vara erforderligt att införa en bestämmelse därom att återfall skall beaktas såsom en försvårande omständighet vid utmätande av straffet inom den vanliga straffskalan. Däremot synes det, såsom straffrättskommittén funnit, vara påkallat att beträffande sådana brott som enligt kommitténs förslag skola uppdelas i grader införa en föreskrift, enligt vilken straffet för återfall i allmänhet skall utmätas inom straffsatsen för närmast svårare brottsgrad. Till dessa brott höra de vanligaste förmögenhetsbrotten, stöld, bedrägeri, förskingring m. fl. och, enligt vad jag med avvikelse från kommittéförslaget vill förorda, även rån. Bestämmelsen blir tillämplig även i fråga om försök till sådana brott; beträffande delaktighet däremot har synts erforderligt att upptaga en särskild föreskrift om tillämpning av återfallsstadgandet. Den invändning, som i ett yttrande gjorts mot att utländsk dom och ej såsom nu endast svensk sådan skall kunna grunda återfall, synes icke böra föranleda ändring i förslaget. Den yppade farhågan för att frågan om återfallsskärpning i sådana fall skulle leda till svårigheter vid bedömandet torde vara överdriven. I fråga om de närmare förutsättningarna för straffskärpning vid återfall fordras enligt gällande rätt, att återfallsbrottet begåtts efter det den brottslige till fullo undergått straff för det tidigare brottet. Till grund för denna bestämmelse har tydligen legat det betraktelsesättet att ett återfall skulle vittna om särskild hårdnackenhet endast -om brottslingen undergått just det straffmått som det förra brottet ansetts betinga. Detta betraktelsesätt har kommittén förkastat. I stället har i förslaget uppställts den förutsättningen, att återfallsbrottet förövats efter det verkställighet av straff för det tidigare brottet börjat. Härav följer bl. a. att Villkorlig "dom icke kan bliva återfallsgrundande. Denna ståndpunkt har kritiserats i två yttranden, vari framhållits att en Villkorlig dom, åtminstone om brottet varit grovt, under vissa förhållanden borde medföra återfallsskärpning. Till stöd härför har erinrats att den som stått under övervakning, måhända med lydnadsplikt, måste anses ha blivit föremål för en kraftigare reaktion än den som betalat ett mindre bötesbelopp. Denna synpunkt erhåller ökad styrka efter ikraftträdandet av den nya lagen om Villkorlig dom, som medför att påföljden för en villkorligt dömd kan bliva ännu mer jämförlig med straff än som för närvarande är fallet. Vidare kan, på sätt anmärkts i nägra yttranden, erinras att förslaget skulle verka orättvist i fråga om bötfällda; en bötfälld som gjort någon avbetalning på böterna skulle nämligen bliva sämre ställd än den som icke avbetalat något. Vad nu anförts synes böra föranleda att man för återfallsskärpning icke fordrar mera än att den brottslige förut dömts för brott av hithörande slag, utan avseende på om han undergått eller börjat undergå straff för brottet. Det torde icke behöva befaras att en sådan utformning av bestämmelsen skall leda till obilliga resultat i tillämpningen. Domstolarna äga nämligen möjlighet att underlåta att tillämpa den strängare straffskalan så snart särskilda skäl föreligga. Skärpning kan sålunda un