Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 89 skiljer annan vid det han innehar eller eljest själv tager sig rätt, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Denna bestämmelse anses tillämplig ej blott på fall av olaga självtäkt utan även på allehanda egenmäktiga förfaranden av annan art. Under lagrummet anses falla varje tillgrepp eller annan besittningskränkning för vilka annat tillämpligt lagrum icke finnes. Straffrättskommittén har, såsom nämnts vid 10 kap., föreslagit att 10 kap. 20 § skall ersättas med bestämmelser i andra lagrum. I den mån de enligt 10 kap. 20 § bestraffade gärningarna ansetts vara att hänföra till förmögenhetsbrotten, har lagrummet enligt kommittéförslaget sin motsvarighet i förevarande paragraf, där brottet betecknats som egenmäktigt förfarande. Var som, för att själv taga sig rätt eller eljest utan att göra sig skyldig till något av de i de föregående paragraferna i kapitlet behandlade brotten, olovligen tillgriper sak skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas för egenmäktigt förfarande. Med sådant tillgrepp har jämställts anbringande och brytande av lås samt annat olovligt rubbande av besittningsförhållande till sak. Såsom egenmäktigt förfarande har vidare straffbelagts det fall att någon genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller återtaga sak. En motsvarighet till sistnämnda fall finnes enligt gällande lag beträffande den självtäktsrätt som enligt 31 § jaktlagen och 24 kap. 16 § strafflagen är medgiven mot olaga jakt, olaga fiske och andra rubbningar av besittningsförhållande till fast egendom. Straffet för egenmäktigt förfarande skall i normala fall vara böter eller fängelse. För de fall då egenmäktigt förfarande är att anse som grovt utsätter förslaget i andra stycket straffarbete i högst två år eller fängelse. Såsom exempel på omständigheter, som skola beaktas vid bedömande huruvida ett egenmäktigt förfarande är grovt, har i lagtexten upptagits att gärningen förövats med våld eller hot eller, där den avsett maskindrivet fortskaffningsmedel, att detta brukats vårdslöst eller icke återställts. Göta hovrätt har anmärkt att kommittén såsom egenmäktigt förfarande sammanfört alltför olikartade gärningar. Enligt hovrättens mening borde fall, i vilka den brottslige med förbigående av laga myndighet själv toge sig rätt, hänföras till brott mot offentlig myndighet och liksom hittills ha sin plats i 10 kap. 20 §, som kunde bibehållas ehuru med förändrad lydelse. Motvärn eller resande av annat hinder mot utövning av rätt att kvarhålla eller återtaga sak borde måhända även behandlas i annat sammanhang. Övriga besittningskränkningar borde enligt hovrättens åsikt upptagas i förevarande paragraf; såsom brottsbenämning föresloge hovrätten olovligt besittningstagande eller olovligt tagande. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett det i någon mån tvivelaktigt om det vore nödvändigt och lämpligt att i den omfattning kommittén föreslagit straffbelägga hinder mot utövning av laga självtäkt och liknande rätt; kravet på att jordägares och hyresvärds retentionsrätt skulle åtnjuta straffskydd torde enligt länsstyrelsens mening icke vara särskilt starkt. Göta hovrätt åter har på denna punkt funnit förslaget valgrundat. Beträffande avfattningen av paragrafen har överstâthállarämbetet anmärkt att uttrycket "fortskaffningsmedel, om detta brukas vårds
