Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


UÛ Kungl. Mnj:ts proposition nr /:- enkel, och med den begränsning som i förslaget göres i fråga om åtalsregelns användning torde antalet fall då prövning skall ske icke bliva alltför stort. 22 KAP. Om förskingring och annan trolöshet. Detta kapitel motsvarar närmast senare delen av 22 kap. i gällande lag. Förskingring, som nu behandlas i 11 §, inleder kapitlet. I likhet med stöld och bedrägeri i 20 och 21 kap. har även detta brott uppdelats i grader allt efter brottets grovhet. Den medelsvåra graden av förskingring behandlasi 1 §, fall då brottet är ringa i 2 § och grova fall av förskingring i 3 §. Vissa former av det nuvarande förskingringsbrottet ha utbrutits ur detta till ett särskilt brott, benämnt olovligt förfogande, vilket behandlas fi 4 §. I 5 § har upptagits det nu i 14 § behandlade brottet trolöshet mot huvudman. Under brottsbeteckningen behörighetsmissbruk har i 6 § straffbelagts missbruk, i andra fall än de förut i kapitlet avsedda, av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling ävensom vissa liknande gärningar, däribland dubbelkrav och andra nu i 13 § första stycket behandlade brott. Nästa paragraf, 7 §, handlar om olovligt brukande av annans egendom som man har i besittning och motsvarar i gällande lag 12 § första stycket och vissa bestämmelser i 24 kap. I 8 § stadgas straff för s. k. fyndförseelse, d. v. s. underlåtenhet att tillkännagiva fynd eller hittegods, något som för närvarande behandlas i 19 §. Försök till vissa i kapitlet behandlade brott äro straffbelagda i 9 §, och 10 § innehåller åtalsbestämmelser. 1 §. Förskingring, varom förevarande paragraf handlar, är enligt gällande lag straffbelagd i 22 kap. 11 §. Enligt denna skall den som förfalskar, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det han har i besittning, straffas högst med straffarbete i två år. Där omständigheterna äro synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. Beskrivningen av förskingring i gällande lag ger vid handen, att endast sak som tillhör annan kan vara föremål för förskingring. Denna ståndpunkt upprätthålles i rättstillämpningen även beträffande penningar. Den som mottagit penningmedel att omhänderhavas för annans räkning och tillgodogjort sig medlen anses icke ha gjort sig förfallen till förskingringsansvar, om icke medlen då han tillgodogjorde sig demivoro i den berättigades ägo. Åtgärder, som vidtagas sedan den berättigades äganderätt till medlen gått förlorad genom att dessa sammanblandats med mottagarens egna så att den berättigade blott har kvar en fordringsrätt till visst belopp, ådraga därför icke mottagaren ansvar för förskingring. Förskingringsansvar för sammanblandning av anförtrodda medel med egna kan endast inträda, då det rätts