Kungl. Maj:ts propositionnr 4. 111 ligen ålegat mottagaren att hålla medlen avskilda. Icke heller ett omedelbart tillgodogörande av penningar utan föregående sammanblandning med egna medel torde anses såsom förskingring, såvida icke gärningsmannen haft skyldighet att hålla medlen avskilda. I stället kan ansvar för trolöshet mot huvudman ifrågakomma under förutsättning, att medelsförvaltaren intagit ställning av syssloman. Enligt straffrättskommitténs åsikt företer det straffrättsliga skyddet på denna punkt en lucka, som kommittén ansett sig böra fylla. I andra hänseenden har kommittén ansett, att förskingringsbegreppet enligt gällande rätt är alltför omfattande. Genom att det beträffande föremålet för förskingring endast fordras, att gärningen avser annans sak i gärningsmannens besittning, inrymmas under förskingringsbegreppet förfaranden, som kommittén funnit mycket artskilda. Med förskingring av gods, som anförtrotts gärningsmannen, har nämligen jämställts tillägnande av sådant, som gärningsmannen reellt sett besitter för egen räkning, så att egendomen, om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, slutligen skall behållas av honom. Olägenhet härav har enligt kommittén i synnerhet framträtt i de talrikt. förekommande fall, då ansvar för förskingring ådömts på grund av obehörigt förfogande över egendom som gärningsmannen köpt på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll för säljaren. Mot gällande lags förskingringsbegrepp har kommittén vidare anmärkt, att enligt detsamma icke uppställes något krav på vinning; Även gärning som blott medför skada, exempelvis att någon bortkastar anförtrodd sak, bedömes sålunda enligt gällande rätt såsom förskingring. Kriminalpolitiskt sett är emellertid en sådan gärning enligt kommitténs åsikt av helt annan karaktär än en förskingring, som innebär såväl vinning som skada, d. v. s. innebär förmögenhetsöverföring. Kommittén har, för att råda- bot på de brister som enligt dess mening vidlåda gällande lags förskingringsbegrepp, utformat brottet efter nya riktlinjer. Det utmärkande för förskingringsbrottet har kommittén därvid sett, icke. såsom gällande lag i att gärningsmannen fränhänder annan äganderätten till en sak som han har om händer, utan däri att han bryter mot det förtroende som visats honom genom att han fått egendomen i besittning för annan. Med denna utformning av förskingringsbegreppet blir det naturligt att därunder inrymma även den s. k. penningförskingringen. Att någon som mottagit penningmedel med skyldighet att omhänderhava dem för den herättigades räkning förfar så att denne ej kan återfå beloppet, kan sålunda bliva att bedöma såsom förskingring, oavsett huruvida han varit skyldig att hålla medlen avskilda från sina egna så att den berättigades äganderätt till medlen bibehålles. Enligt kommitténs mening bör förskingringsansvar kunna ifrågakomma i ett sådant fall, om gärningsmannens förpliktelse mot den berättigade är på det sättet strängare än en gäldenärs förpliktelse i ett vanligt skuldförhållande, att gärningsmannen mottagit penningarna med redovisningsskyldighet, vilket innebär att han skall avgiva räkenskap för medlen och icke äger förfoga däröver för egen räkning. För
