Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition- nr 4. 113 åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet, har i allmänhet rönt bifall eller lämnats utan erinran. Inom Sveriges advokatsamfund har emellertid framförts den tanken, att det skulle vara möjligt att anknyta straffbarheten för förskingring av penningar till det förhållandet att någon åsidosatte en i avtal eller lag närmare angiven skyldighet att hålla för andras räkning mottagna penningar avskilda. I allt fall har det synts samfundet nödvändigt att genom privaträttslig lagstiftning klarlägga, vilka möjligheter som stode en redovisningsskyldig till -buds att avskilja penningmedel på sådant sätt att han icke utsatte sig för risken att, om han komme på obestånd, bliva fälld till ansvar för förskingring. Svenska bankföreningen, som funnit kommitténs utformning av förskingringsbegreppet riktig och av förhållandena påkallad, har såsom en brist i vårt rättssystem framhållit, att utvägarna att med privaträttsligt bindande verkan åstadkomma ett skydd för innehavda främmande medel genom deras avskiljande vore otillräckliga. Föreningen har därför hemställt om utredning av frågan om regler för avskiljande med rättslig verkan av medel, mottagna med redovisningskyldighet. Jämväl Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare ha understrukit önskvärdheten av att frågan om möjligheterna att med sakrättslig verkan avskilja anförtrodda medel bragtes till en lösning. Hovrätten för Övre Norrland, som tillstyrkt penningförskingringens sammanförande med övrig förskingring, har emellertid framhållit, att egentlig förskingring knappast kunde tänkas annat än såsom ett positivt förfogande över förskingringsobjektet, varemot det som vid penningförskingring lades gärningsmannen till last kunde vara underlåten kontroll vid en serie mindre förfoganden över egen kassa. Hovrätten har därför ifrågasatt, lhuruvida icke penningförskingringens säregna karaktär av ett stundom ringare brott kunde tillgodoses på något sätt utöver vad kommittén föreslagit. Göta hovrätt har hemställt, att i uttrycket "genom att tillägna sig egendomen eller annorledes" ordet "annor- ledes" till förekommande av en alltför extensiv rättstillämpning måtte utbytas mot "genom att vidtaga därmed jämförlig åtgärd". Föreningen auktoriserade revisorer har ifrågasatt, huruvida bärande skäl förelåge att överföra köpares olovliga förfogande över avbetalningsgods från förskingring, dit det nu räknades, till en lindrigare brottstyp. Svenska bankföreningen, som instämt i kommitténs förslag att behandla fallet som olovligt förfogande, har tillrått, att 1 § utformades tydligare i detta avseende; då säljaren förbehållit sig äganderätten, kunde det nämligen synas tvivelaktigt, om icke köparen, såsom förutsattes för ansvar enligt 1 §, innehade godset "för annan", och det torde icke erbjuda svårigheter för en säljare att genom en för ändamålet särskilt lämpad redaktion av avbetalningskontraktet göra det ännu mera tvivelaktigt, huruvida icke köparen besutte egendomen på sätt i 1 § angåves. I.överensstämmelse med den nästan enhälliga meningen i yttrandena finner jag den ombildning av förskingringsbegreppet, som kommittén föreslagit, vara ändamålsenlig. En väsentlig fördel med förslaget synes vara, Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 4. 8 De parte ments- chefen.