Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Departe- menta- chefen. 120 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 8 §. Enligt 22 kap. 19 § första stycket i gällande lag skall underlåtenhet att så lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat medföra böter till högst dubbla värdet av det hittade. På förslag av straffrättskommittén har detta stadgande ersatts med en bestämmelse i förevarande paragraf av innehåll, att den, som ej fullgör vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva sak som han hittat eller av misstag eller tillfällighet fått i besittning, skall dömas för fyndförseelse till böter. Tillägnar någon sig sådan sak som tillhör annan, skall han emellertid enligt 4 § i stället straffas för olovligt förfogande. En erinran härom har upptagits i andra punkten. 9 §. För närvarande bestraffas ej försök till brott som behandlas i detta kapitel i vidare mån än att nekande till pantsatt, lånat, legt, inlagt eller hittat gods enligt 22 kap. 13 § första stycket är straffbart, oavsett om nekandet i det enskilda fallet kan anses innebära fullbordad förskingring. Straffrättskommittén har föreslagit, att i denna paragraf stadgas straff för försök till enkel förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman. F öreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt att sålunda begränsa straffbarheten för förskingringsförsök till grova och medelsvåra fall. Ehuru behovet av straff för försök till brott synes vara mindre framträdande i fråga om de i förevarande kapitel behandlade brott än beträffande stöld- och bedrägeribrotten, torde dock övervägande skäl tala för att straffbelägga även försök till förskingring och trolöshet mot huvudman. Beträffande förskingring har kommittén begränsat straffbestämmelsen för försök till medelsvåra och grova fall. Motsvarande bestämmelser rörande stöld och bedrägeri avse däremot även den lindrigaste brottsgraden snatteri och bedrägligt beteende. Till stöd härför har kommittén bl. a. åberopat svårigheten att avgöra till vilken grad det fullbordade brottet skulle blivit att hänföra. Detta skäl synes äga betydelse även när försök till förskingring göres straffbart. Tillräcklig anledning synes därför icke föreligga att från straffbarhet utesluta försök till undandräkt, och den föreslagna straffbestämmelsen har ändrats i enlighet härmed. Genom ändringen vinnes också en i och för sig eftersträvansvärd likhet mellan behandlingen av de centrala förmögenhetsbrotten. -10 §. I denna paragraf har straffrättskommittén föreslagit vissa begränsningar i allmän åklagares befogenhet att anställa åtal. Beträffande alla i kapitlet behandlade brott utom grov förskingring skall sålunda enligt första stycket gälla den även i 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § upptagna regeln, att om brottet riktar sig mot vissa anhöriga, allmän åklagare icke skall äga väcka åtal med mindre målsägande angivit brottet till åtal eller överåklagare finner åtal vara