Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


134 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. för försöksbrott endast i fråga om våldtäktsförsök (15 kap. 25 §), däremot icke beträffande försök till fosterfördrivning eller rånförsök med dödlig utgång (14 kap. 28 a § och 20 kap. 8 §). Den strafflindring som sålunda skulle uppkomma finner lagrådet sakna fog. Enligt gällande rätt kan vid försök till fosterfördrivning eller till rån straffarbete på livstid ådömas, även om gärningen blott medfört svår kroppsskada. Mot förslagets ståndpunkt i denna del, som innebär borttagande av nämnda straffmaximum, saknas anledning till erinran. Straffarbete på livstid bör även framdeles kunna ådömas för mordförsök (14 kap. 2 §). Sådant straff kan vara befogat särskilt i det fall att försöket medfört livsfara för ett flertal personer. I detta sammanhang bör även beaktas att varken enligt förslaget eller enligt gällande rätt livstids straffarbete ingår i latituderna för försök till mordbrand och övriga i 19 kap. strafflagen behandlade allmänfarliga brott. En sträng straffbestämmelse i fråga om mordförsök innebär därför ett välbehövligt komplement till bestämmelserna i 19 kap. Även eljest kan ett mordförsök ådagalägga en brottslig vilja av så farligt slag att ådömande av straffarbete på livstid ej bör vara uteslutet. De här ifrågasnatta ändringarna i förslaget äro av den natur att de lämpligen böra få sin plats i de kapitel av strafflagens speciella del, till vilka de hänföra sig. Härtill får lagrådet senare återkomma. I 3 kap. 13 § torde någon erinran om dessa avvikelser från den där angivna allmänna regeln icke behöva göras. 3 kap. 14 §. Lagrådet: Det remitterade förslaget innehåller i denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något. En sådan bestämmelse skulle hava ett visst berättigande i en strafflag som inrymmer en särskild avdelning för begreppsbestämningar och liknande för flera brottstyper gemensamma bestämmelser. I den svenska strafflagens allmänna del, sådan denna är utformad, ter sig bestämmelsen däremot främmande, vare sig den, såsom enligt förslaget, infogas i 3 kap., med vars stadganden om delaktighet och försök den endast har föga gemensamt, eller den skulle få sin plats i något annat av lagens 1-6 kap. En annan utväg vore att överflytta bestämmelsen till de kapitel, som behandla de särskilda brotten. Fråga är emellertid huruvida det verkligen kan anses nödigt att belasta lagtexten med bestämmelser av angivna innebörd. Kommittén har givit uttryck åt den uppfattningen att de regler, som nu upptagits i 14 §, äro så naturliga att de även utan uttrycklig bestämmelse bliva att tillämpa, oaktat i de särskilda brottsbeskrivningarna endast talas om att någon tillägnar eller vill tillägna "sig" en sak respektive att ett brott innebär vinning "för gärningsmannen". Denna uppfattning wfde vara he fogad.