Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 185 Särskilt påtagligt synes detta vara beträffande tillägnelsebegreppet. Den som tillgriper en sak för att giva den åt en annan åsyftar i själva verket att på ett så typiskt sätt utöva en ägares -funktioner, att det för ett naturligt betraktelsesätt måste vara likgiltigt, huruvida han säges vilja tillägna sig eller tillägna annan saken. Huru ringa vikt man enligt gällande rätt tillmäter detta spörsmål framgår bland annat därav att uppsåtet vid stöld enligt 20 kap. 2 § och vid åverkan enligt 24 kap. 3 § beskrives såsom uppsåt att tillägna sig eller annan, medan uppsåtet vid det stöldliknande förfarandet i 22 kap. 2 § 6. helt kort betecknas såsom uppsåt att tillägna sig. Mera invecklad ter sig frågan, när det gäller att i lagen närmare bestämma den för vinningsbrotten karakteristiska förmögenhetsöverföringen. Spörsmålet framträder klarast vid bedrägeribegreppet. I gällande rätt beskrives detta i korthet så, att någon bedrager sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndar. Då lagen, åtminstone efter orden, likställer det fall att brottet resulterar i vinning för bedragaren och det att brottet blott medför skada för den bedragne, är det utan intresse att även ett tredje fall kan tänkas, nämligen det att vinning omedelbart tillföres en tredje man. Detta mellanfall kräver däremot beaktande enligt förslaget, som skiljer mellan egentligt bedrägeri - kännetecknat därav att brottet innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är (21 kap. 1 §) - och oredligt förfarande vilket, med visst undantag, kännetecknas av att skada tillskyndas den vilseledde eller någon i vars ställe denne är (21 kap. 7 §). Tvekan synes ej rimligen kunna råda om att ett sådant fall som exempelvis det, att en styrelseledamot i ett bolag svikligen förleder annan att sluta ett förlustbringande avtal med bolaget, skall bedömas enligt 1 §, oaktat vinsten tillföres bolaget och ej styrelseledamoten personligen. Lika klart är emellertid att förslagets brottsbeskrivning i 1 § dock innefattar ett begränsningsmoment, vilket utesluter sådana fall där, såsom kommittén uttrycker sig, den vinning som uppkommer för annan än gärningsmannen för denne framstår såsom en ovidkommande biomständighet. Den gränsdragning mellan olika fall som sålunda blir nödvändig underlättas genom den föreslagna regeln i 3 kap. 14 § men torde även utan en sådan bestämmelse låta sig genomföra utan större svårigheter. I gällande rätt har denna fråga icke närmare beaktats. Å ena sidan finnas sådana bestämmelser som den i 21 kap. 10 § om utpressning och den i 22 kap. 14 § om trolöshet mot huvudman, där vinning för annan - utan differentiering - likställes med vinning för gärningsmannen. Å andra sidan har man en sådan bestämmelse som den i 25 kap. 5 § om bestickning, vilken efter orden endast avser förmåner för ämbetsmannen själv men säkerligen skall tillämpas aven för det fall att de omedelbart tillföras en ämbetsmannen närstående person. Under hänvisning till vad ovan anförts vill lagrådet hemställa, att bestämmelsen måtte få helt utgå ur förslaget. I samband härmed bör kapitelrubriken jamkas.
