Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/535

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 169 ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera, efter det att viss erfarenhet vunnits om verkningarna av rättegångsreformen, visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfarande med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till förnyat övervägande. Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större utsträckning och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning vissa grupper eller typer av mål - däribland sådana för vilka anordningen ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle nöjt sig med underrättens dom - komma att hänskjutas till hovrätt såsom enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. Enhetligheten i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möjligen ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke heller skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras, flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna - sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över Skåne och Blekinge - så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med dylika mål. Slutligen må framhållas, att i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäller, att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas, om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indrages i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller fullföljts dit. Att bereda tredje man möjlighet att i dylika fall överklaga hovrättens beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter. Vad angår fullföljd av talan från parts sida lider regeln i 54 kap. 9 § dessutom av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse up p t a gits omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund att det icke