188 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lagrådet hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds behörighet må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, embudet skall anses sakna behörighet att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet. Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter, antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmakten anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åberopas i första hand såsom skäl, att det synes oegentligt att lagen medger ombud en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte anmärkes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången. Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i fullmakten, är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den föreslagna bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär. Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig inskränkning, bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonsekvens, som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otillåtna inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och behandlingen av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motparten inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kommer till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten, om de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är måhända ej alldeles klart.
