Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/577

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 211 och bestämmer straffet till sex månaders straffarbete, lärer domen skola avfattas enligt sisnämnda ledamots mening. Att sålunda i detta fall den tilltalade - i likhet med vad som nu gäller - skall kunna dömas för trolöshet mot huvudman, ehuru fyra av de fem domarna ansett honom skyldig till bedrägeri, synes icke tillfredsställande. Det kan ej heller anses välmotiverat att, då domarna hava delade meningar om brottets rubricering och straffet alltså skall bestämmas genom sammanläggning av röster enligt 4 §, straffen i de olika vota bliva utmätta med tillämpning av olika straffskalor. Om av tre domare en dömer den tilltalade jämlikt 14 kap. 12 och 15 §§ strafflagen för misshandel med livsfarligt vapen till sex månaders straffarbete, en, som anser det använda tillhygget icke vara livsfarligt, dömer den tilltalade jämlikt 14 kap. 12 § strafflagen till åtta månaders straffarbete och den tredje jämlikt 14 kap. 13 och 15 §§ strafflagen dömer för lindrig misshandel med livsfarligt vapen till fem månaders straffarbete, synes i domen, som skall avfattas efter den förste domarens mening, de övrigas bedömande av omständigheterna icke hava tillfullo beaktats, emedan de måst utmäta straffet inom en väsentligt lägre straffskala än den, som enligt domen blir tillämpad. Det principiellt riktiga synes vara, att straffmätningen äger rum först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skall ådömas. Detta är också vad som skall ske enligt förslaget i det fall, att fråga är om ansvar för flera brott och domarna i skuldfrågan icke äro ense beträffande alla brotten. Om, i enlighet med vad här utvecklats, efter danskt och norskt mönster omröstning, där det erfordras, anställes beträffande frågan, om den tilltalade förövat gärningen och till vilket brott den är att hänföra, vinnes också den fördelen, att ledamot, som vill döma till straff men överröstas av ledamöter som anse skyddsåtgärd lämpligast - frånsett vissa undantagsfall - icke behöver tillkännagiva sin åsikt rörande det straff, han velat utmäta. Det torde knappast behöva påpekas, att det avgörande, som vinnes genom nämnda omröstning, måste innefatta jämväl avgörande av förekommande spörsmål rörande nöd, nödvärn och straffmyndighet. Då här förordats, att omröstningen skall gälla, icke frågan om den tilltalades skuld utan frågan om han förövat visst brott, är anledning därtill att, i fall fråga uppkommer om tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen, särskild omröstning bör äga rum jämväl rörande denna fråga. Med förslaget lärer åsyftas, att de domare, som vid en omröstning på olika grunder stannat i den mening, att straff eller skyddsåtgärd ej bör ådömas, skola anses vara ense om att frikänna den tilltalade. Om av fyra domare två döma till straff, en förklarar den tilltalade straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen och en frikänner på grund av bristande bevisning, skall den tilltalade frikännas och motiveringen för frikännandet bestämmas med ledning av det votum för frikännande, som är det lindrigaste. Det torde få antagas, att domen skall gå ut på frikännande på .grund av bristande bevisning, till och med om den som röstat för frikännandet i själva verket anser, att den tilltalade är av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Det kan vara tvivclaktigt, om omröstningsregeln i 3 § leder till detta re