2l2 Kungl. M(li:ts proposition nr 5. sultat, eftersom det icke torde vara alldeles klart, att en sinnessjukförklaring -f atmmstone om den tilltalade förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus - verkligen är att jämställa med ett frikännande. Men ej blott redaktionellt utan även sakligt synes förslaget knappast tillfredsställande. Den mening, som går ut på en straffriförklaring av den tilltalade och därigenom på en kanske flerårig tvångsinternering å sinnessjukhus, kan näppeligen anses behörigen beaktad vid röstberäkningen; i själva verket ligger i de flesta fall en straffriförklaring närmare en straffdom än ett fullständigt frikännande. Och om majoriteten stannar för att döma till straff, är presumtionen att den, som röstat för straffriförklaring, skall anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen, knappast motiverad. Skulle slutligen, såsom torde vara avsett, regeln i 6 § om att rättens avgörande i ansvarsfrågan är bindande vid prövning av enskilt anspråk, i nyssnämnda exempel leda till det resultatet, att även ett sådant anspråk skulle ogillas fastän utav tre av de fyra domarnas vota skadeståndsskyldighet bör följa, blir omröstningsmetoden än mera otillfredsställande. Det torde böra erinras om, att den nu föreslagna anordningen är sakligt berättigad även på den grund, att en straffriförklaring i fall, då den tilltalade funnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, i realiteten innebär, att den tilltalade underkastas en skyddsåtgärd. I detta sammanhang bör framhållas, att tillräckliga skäl icke synas föreligga för att anordna särskild omröstning beträffande frågan om den tilltalade bör komma i åtnjutande av strafflindring jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen, lika litet som angående frågan, huruvida en allmän straffskärpnings- eller strafflindringsgrund föreligger. I ytterligare två fall, som icke beröras i förslaget, synes särskild omröstning vara påkallad. Att sådan bör äga rum vid villkorligt anstånd med straffets ådömande enligt den efter förslagets framläggande tillkomnalagen den 22 juni 1939 om Villkorlig dom, är uppenbart. Men vidare synes det motiverat att utbryta frågan om åtalspreskription till särskild omröstning. En sådan utbrytning är önskvärd redan med hänsyn till det förut berörda stadgandet i 6 §. Ett godtagande av denna mening innebär såtillvida en försämring i den tilltalades ställning såväl i förhållande till gällande rätt som gentemot förslaget, att frikännande vota icke få sammanräknas med vota, som gå ut på preskription. Med hänsyn till preskriptionsfrågans rent formella karaktär synes emellertid den olikhet, som i förslaget härutinnan göres mellan tvistemål och brottmål, icke böra bibehållas. Den tilltalade kan näppeligen fordra, att den, som funnit preskription föreligga, men överröstats därutinnan, skall anses vilja det oaktat frikänna honom, liksom den i denna fråga överröstade domaren icke kan sägas hava anledning att undandraga sig att deltaga i en eventuell straffmätning. Vad här förordats innebär, att om - sedan genom särskild omröstning blivit avgjord, att en straffbelagd handling av visst slag förövats av den tilltalade - mer än en ytterligare omröstning är påkallad, de särskilda omröstningarna, i den mån så erfordras, böra behandla frågorna om preskription, st;-affrihet på grund av 5 kap. 5 § strafflagen, villkorligt anstånd med
