Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 219 upptagande skall av rätten företagas så snartanledning förekommer därtill. Att dessa ordalag omfatta även ett rättegångshinder, som består däri att målet rör en redan avgjord sak (res judicata), synes icke kunna bliva föremål för tvekan. 35 KAP. 1 §. Lagrådet: Såsom en inledning till avdelningen om bevisning ges i denna paragraf uttryck åt den grundläggande principen om fri bevisprövning. Av ett stadgande härom bör framgå, att någon begränsning ej uppställes i fråga om arten av det material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens utletande. Däremot är här ej platsen för bestämmelser huru bevismaterialet skall hava bragts till rättens kännedom för att få beaktas. Denna fråga behandlas i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §, där det fastslås att rättens avgörande får grundas endast å vad i målet förekommit och, om huvudförhandling ägt rum, ej å annat än vad som förekommit vid denna. Med den formulering nu förevarande paragraf erhållit kan det synas som om där ånyo - ehuru det uppenbarligen ej avsetts - uttalades en regel i sistnämnda hänseende, delvis avvikande från vad i nyssberörda paragrafer föreslagits. En jämkning av ordalagen torde böra ske. Om det angives, att rätten skall efter fri och samvetsgrann prövning avgöra vad i målet är bevisat, blir tillika en annan sida av den fria bevisprövningen - att rätten vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke är bunden av legala regler - tydligare framhävd än i förslaget. 13 §. Lagrådet.- Bevis som upptages utom huvudförhandling skall enligt 35 kap. 13§ upptagas även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger. Denna regel är tillämplig även i det fall, att huvudförhandling inställts men rätten jämlikt 43 kap. 3 § andra stycket eller 46 kap. 3 § andra stycket å den för huvudförhandlingen bestämda dagen låter höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes och kan antagas icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kunna infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Dårest åter bevis jämlikt 43 kap. 3 § första stycket eller 46 kap. 3 § första stycket eller eljest upptagits vid huvudförhandling, gäller, om ny huvudförhandling äger rum, enligt 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § en i viss mån omkastad regel, i det att beviset skall ånyo upptagas, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Anledningen till att en strängare princip kommit till tillämpning i det senare fallet är uppenbarligen, att man velat i görligaste mån förhindra, att ny huvudförhandling äger rum. Emellertid synes detta skäl icke motivera en olika behandling av de båda
