Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/587

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 221 fallet. I övrigt är frågans besvarande beroende av huruvida målsäganden drabbas av något av vittnesjäven. I allmänhet utgöra jäven för angivare och för den, som har i saken del, eller ettdera av dessa jäv hinder mot att målsäganden höres såsom vittne. Men om intet jäv möter, exempelvis om en målsägande som ej angivit brottet avstått från anspråk på skadestånd, kan vittnesförhör på ed i vanlig ordning äga rum (jfr N.J.A. avd. I 1928 sid. 195). De nyssnämnda jäven lida dessutom intrång genom stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum vakter och de, som Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, må själva edligen vittna om det som dem i ty fall händer så ock om -det de uträttat. Med stöd av detta stadgande höras i stor utsträckning polismän såsom vittnen i brottmål, oaktat de vid det tillfälle, varom de vittna, blivit våldförda eller missfirmade av den tilltalade och förty äro målsägande. I främmande länder höres målsäganden allmänt såsom vittne. Ofta, såsom i Norge och Danmark, sker så även när han uppträder som part i målet. Förslaget avviker i motsatt riktning från vår gällande rätt genom att uppställa ett undantagslöst förbud mot att målsäganden höres såsom vittne. Denna ståndpunkt motiveras med att målsäganden framstår som den tilltalades naturliga motpart och att det därför skulle vara att giva målsäganden en alltför gynnad ställning, om han finge avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet. Detta betraktelsesätt saknar ej berättigande. Å andra sidan kan den tilltalade hava ett befogat anspråk att målsäganden skall underkastas de tvångsmedel för framkallande av en sanningsenlig utsaga som eden och menedsansvaret utgöra. Åt en sådan uppfattning giver förslaget i annat sammanhang uttryck, då i 37 kap. 1 § föreskrives att part i tvistemål kan påkalla förhör under sanningsförsäkran med sin motpart. I samma riktning verkar det allmänna rättsskipningsintresset, som kräver att varje bevismedel tillföres domstolarna i så tillförlitlig form som omständigheterna medgiva. Vägas dessa synpunkter mot varandra och beaktas vederbörligen den åskådning i denna fråga, som torde råda i vårt land, synes en lämplig lösning kunna vinnas, om man i nära anslutning till gällande rätt väljer en medelväg mellan de båda ytterligheter som representeras av de främmande lagarna å ena sidan och förslaget å den andra. Vår gällande rätt kan sägas innebära att målsäganden i allmänhet ej får höras på ed men att undantag göres för sådana fall, då det kan antagas att hans intresse i målets utgång ej är starkt framträdande. Målsäganden bör i enlighet härmed kunna höras som vittne på ed, då han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar rätt att föra talan om ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade och ej angivit brottet till åtal. Ett särskilt stadgande motsvarande 17 kap. 11 § rättegångsbalken torde ej erfordras; enligt gällande bestämmelser äro polismän berättigade till ersättning för skada i tjänsten å person och kläder och torde därför kunna antagas i allmänhet komma att avstå från anspråk mot den tilltalade. Huruvida en målsägande, som ej är part, i de fall då han enligt vad nu