222 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. förordats ej skulle få höras på ed, bör såsom förslaget innebär höras i särskild ordning och enligt särskilda bestämmelser eller ock betraktas som vittne är huvudsakligen en lämplighetsfråga. Någon principiell skillnad föreligger ej mellan en sådan målsägandes berättelse och en utsaga av ett vittne, som enligt 14 § höres utan ed. De föreslagna reglerna om vittnesbeviset äro samtliga väl avpassade även för målsägandens hörande, under det att förslagets bestämmelser om målsägande, som ej är part, i vissa fall leda till mindre tillfredsställande resultat. Sålunda synes det oegentligt att, ehuru en sådan målsägandes utsaga jämlikt 6 kap. 6 § skall upptecknas, protokollet ej, på sätt i 35 kap. 13 § föreslås om vittnesberättelser, får användas vid fullföljd till högre rätt. Ej heller kan det anses motiverat att högre rätt skall äga större frihet att avvika från underrättens -bevisbedömning i fråga om målsägandens i protokoll upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser (jfr 51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §). Jämväl i fråga om förhör inför rätta under förundersökning (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap. 21 och 23 §§) synes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne. Olämpligt är ock, att en sådan målsägande jämlikt 46 kap. 6 § skall vid huvudförhandlingen höras mellan de båda parternas - åklagarens och den tilltalades - sakframställningar och att han med rättens tillstånd skall äga ställa frågor till den tilltalade. Slutligen synes anledning saknas att i resningsavseende icke likställa den omständigheten, att målsägande, som ej är part, avgivit falsk utsaga, med att falsk utsaga avgivits av vittne (58 kap. 2 § 2). Det må även erinras om att enligt förslaget en person, som så starkt engagerat sig i rättegången som en intervenient i tvistemål, må höras såsom vittne och det på -ed, såframt han ej undantagsvis har ställning av part i målet. Behandlas målsägande, som ej är part, såsom vittne, kunna förenklingar vidtagas i 6 kap. 6 §, 20 kap. 14 § första stycket och 45 kap. 15 § första stycket, varjämte 20 kap. 15 § kan utgå. I kapitlen om förfarandet lärer utan vidare vara klart att där upptagna stadganden om målsägande ej äro tillä1npliga på den som höres såsom vittne. På grund härav erfordras ej ändring i 46 kap. 6 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt 8 och 14 §§, 51 kap. 4 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 16 § tredje stycket och 19 § fjärde stycket. På grund av vad nu anförts hemställes, att sista satsen i 1 § utgår och att i 14 § andra stycket bland de vittnen, som i brottmål ej må avlägga ed eller försäkran, upptages jämväl målsägande som ej avstått från eller eljest förlorat rätt till talan mot den tilltalade i anledning av brottet eller som angivit det till åtal, så ock ställföreträdare för sådan målsägande. Justitierådet Lawski: Om man vill i större eller mindre utsträckning låta målsäganden höras såsom vittne, måste anledningen därtill vara den, att man vill giva målsägandens uppgifter i rättegången en mera tillförlitlig karaktär. Processlag
