Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/591

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 225 8 §. Lagrådet: Domstols befogenhet att förelägga den som skall höras såsom vittne att, innan han infinner sig vid domstolen, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska handlingar eller genom att besiktiga plats eller föremål, är enligt förevarande paragraf inskränkt till fall då åtgärden kan företagas utan kostnad eller avsevärt besvär för vittnet. Att gränsen dragits så snävt som skett sammanhänger med att det lärer vara avsett att någon ersättning icke skall utgå i anledning av sådant förberedelsearbete varom här är fråga. För denna ståndpunkt torde emellertid tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras. En mera tillfredsställande lösning av frågan kan enligt lagrådets mening vinnas, om för rätten att meddela föreläggande icke uppställes annat villkor än att vad föreläggandet innefattar skall kunna utföras utan avsevärd olägenhet för vittnet. Får den här givna regeln detta innehåll, blir därav en följd att jämlikt 24 § i detta kapitel ersättning kan utdömas för tidsspillan och resekostnader som föranletts av de vittnet förelagda åtgärdernas fullgörande. 11-14 §§. Lagrådet: För det stora flertalet av landets befolkning torde eden alltjämt framstå såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne. Att denna form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala och sättes främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas, att försäkran på heder och samvete enligt 13 § måste betraktas såsom en i och för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från rättsordningens synpunkt är valet mellan dessa båda former utan större betydelse, för så vitt anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa ed därför att han anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och samvete. I detta fall bör uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran. Stadgandet härom synes lämpligen böra avfattas så, att rätten under den i 13 § angivna förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed avgiver försäkran, om vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna allvarlig grund. Även i det fall, att vittnet icke må höras på ed, utan försäkran skall användas (14 § sista stycket), lärer bekräftelseformen kunna eftergivas. Oavsett huruvida ed eller försäkran avlägges eller ej, bör vittne erinras om skyldigheten att tala sanning. Det säger sig självt att denna erinran bör lämpas efter omständigheterna, allteftersom vittnet avlagt ed eller försäkran eller ej eller vittnet yttrar sig under straffansvar eller ej. I förekommande fall bör erinran om 5 och 6 §§ göras och detta även om vittne icke avlagt ed eller försäkran. Iakttages vad sålunda anmärkts, synas föreskrifterna i förevarande paragrafer lämpligen böra uppställas så, att i särskilda paragrafer upptagas Bihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 5. 15