Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/590

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


224 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. I vilka avseenden sådan skyldighet att iakttaga tystnad föreligger bestämmes ej i rättegångsbalken utan skall bero av de särskilda författningar, som reglera befattningshavarnas ställning, eller de normer som eljest kunna anses gälla därom. Häremot är intet att erinra. Det är emellertid önskvärt att dessa normer överses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Troligen visar sig någon komplettering nödvändig. Starka skäl hava exempelvis åberopats för att stadga viss tystnadsplikt för medlare i tvister mellan makar. I andra stycket av förevarande paragraf är någon jämkning av ordalagen önskvärd. Föremålet för den tystnadsplikt, som det åligger advokater m. fl. att iakttaga, synes lämpligen kunna angivas utgöra vad de på grund av denna sin ställning i förtroende erfarit. Enligt förslaget måste den i andra och tredje styckena föreskrivna tystnadsplikten i allmänhet iakttagas, även om därigenom fara uppkommer att oskyldig fälles till ansvar. Undantag göres endast för det fall att målet avser brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt lagrådets mening blir intresset att skydda den oskyldige ej i tillbörlig utsträckning beaktat genom undantagsbestämmelsen. Denna blir t. ex. icke tillämplig då brottet, ehuru ej av det slag som nyss nämnts, likväl kan komma att sonas med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om mindre grova brott synes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag från tystnadsplikten. I Danmark och Norge har sådant undantag gjorts utan avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt är väl icke nödvändigt och bör måhända ej ske med hänsyn till vikten av att klienten må kunna hysa tillit till tystlåtenheten hos den som han förtrott sig åt. Om sålunda skillnad göres mellan olika brott, synes det mindre lämpligt att för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser för olika brottstyper, vilket lätt leder till godtyckliga resultat. Riktigast torde vara att låta påföljden i det aktuella fallet verka bestämmande. En rimlig avvägning mellan de intressen, som här stå emot varandra, synes kunna nås genom ett stadgande att utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs den som tystnadspliktig må höras, såframt eljest fara föreligger att oskyldig dömes till straff, som är svårare än böter eller mistning av befattning på viss tid, eller till skyddsåtgärd. Härjämte bör i enlighet med förslaget föreskrivas, att vad i nyssnämnda stycken är stadgat om tystnadsplikt för annan än försvarare ej skall gälla i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Liksom redan beträffande förslagets bestämmelse om undantag -från försvarares tystnadsplikt bör vid tillämpningen av ett sådant stadgande, som lagrådet nu förordat, uppmärksammas att frågan om tystnadspliktigs hörande bör prövas, sedan övrig bevisning upptagits och därigenom material erhållits för bedömningen. - Beaktas lagrådets ändringsförslag, erhålla bestämmelserna i 27 kap. 2 § om beslag och i 38 kap. 2 § om editionsplikt en på motsvarande sätt ändrad innebörd.